erikssonjonas.blogg.se

 

Burn my eyes. En käftsmäll. Machine Heads debutalbum blev en brutal succé - Roadrunner records bäst sålda debutalbum, släppt 1994. Själv kom jag över albumet av ren tur. Det var när jag gick i nian. En kille som då gick i åttan hade köpt Burn my eyes, men tyckte inte att det var hans sort av metall. Han var mer ut death metal-hållet. På grund av en miss hade jag en dubbel uppsättning av Atrocitys (tyskt death metal-band) skiva Longing for death. Dett apå grund av att jag köpte skivan även med originaltiteln Todessehnsucht, utan att förstå att det var samma skiva.

 

Burn my eyes blev snabbt en av mina favoritskivor, den hade allt. Tung, aggressiv hårdrock med BRA sångare (vilket ofta kan vara en bristvara. Det finns mycket bra instrumental hårdrock, fast det faller på sångaren) och meningsfulla texter. Det fanns brutalt snabba låtar, men även tunga svängiga låtar. Bra melodier. Och bra ljudbilder (bra bas, -trum -och gitarrljud).

 

Tar man låten Davidian, som öppnar skivan är det en exceptionellt bra öppningslåt. Mainriffet till är mycket bra, det etsar sig fast vid första lyssningen. Enkelt men ack så tungt. Trumkompet bilder en geniun samhörighet med riffet i en perfekt symbios. Till detta kommer textebiten "Let freedom ring with a shotgun blast". Poesi!

 

Låten följs upp av den magnifika Old med ett intro som fångar ens uppmärksamhet från första ton. Även denna låt har ett väldigt genomtänkt och bra mainriff som följs upp av ett versriff i samma kaliber, vilket avslutas med ett lika energifyllt refrängriff. Alltså en helhet av perfektion, något av Machine Heads signum, inget riff lämnas åt slumpen. Även här finns ett rungande "Jesus wept" som griper tag i en. Ett annat signum med Machine Head är brutala stick med bra texter och riff som bryter ut i ett crescendo. I den låten har vi sticket med textraderna:

Till dessa fartfyllda låtar blandar Machine Head episka alster såsom A nation of fire. Med åren har dessa episka verk bara utvecklats och man kan nu finna låtar på 10 min, där de blandas hejvilt med snabba tempo och tunga svängiga bitar, samt finstämmighet. Detta är ett av deras första verk av den digniteten. Det startar lugnt, fylls sedan med karakteristiska melodiösa riff och avslutas i ett exploderande crescendo. Även här finns textrader som fastnar: "Our suffering, won't always be, we'll dominate, this nation on fire" 

Här kommer njutningen:

 

Till dessa låtar finner vi den tidigare bloggade låten Death church, Thousand lies, Blood for blood och I'm your god now som har alla dessa ingredienser såsom melodiösa tunga och explosivartade riff, meningsfulla och kraftiga texter med klockrena melodier, samt explosivt trumspel som grädde på moset. Ett debutalbum av succékarraktär. Och vad Machine Head har lyckats med (där andra har misslyckats) är att får uppföljare till sitt debutalbum som till och med är bättre (även ett par som är sämre). De tre senaste albumen av deras sju släppta är ren metallisk poesi. Episka alster utan dess like.

 

Hoppas jag kan få tag på någon som vill gå med mig på dem i augusti på Trädgår'n i Göteborg. Såg dem efter deras tre första släppta album, en konsert som jag redan då håller som en av mina främsta.

 

//Jonas