3096 dagar
Får be lite om ursäkt för att det har blivit dåligt med uppdateringar på bloggen det senaste. Men som allt annat har det givetvis sina naturliga förklaringar. Den enkla anledningen är att i min lediga tid bråkas det om vad som ska hinnas med att göra, för den är inte så stor som många kan tro. Med egna privata träningar och träningar för handbollslaget, och umgånge blir det inte så mycket egen tid över, för saker för mig själv helt enkelt. Förut ägnade jag bloggen mycket tid, men det senaste har jag givit den tiden till två andra nöjen: NHL-spelande och läsning.
Positivt är dock att det renderade ut i ett blogginlägg, om inte två (vill ju hedra mitt NHL!).
Senaste boken jag har läst ut är självbiografin av Natascha Kampusch: 3096 dagar. Ifrån böjen till synes en bok lik Skräckens hus (om Josef Fritzl), och andra liknande kidnappnings/inlåsta/sexuellt utnyttjande-böcker (som även de ofta är hemska men bra, missförstå mig inte), dock tycker jag denna utmärker sig lite i mängden, inte bara då den och kidnappningen i detta fallet inte handlade om sexuellt utnyttjande (i någon nämnvärd eller grov utsträckning som hon själv menar) (dock med mycket utnyttjande), och själva tiden i fångenskap är så speciellt.
Relation offer-gärningsman blev som hon själv beskriver det en sådan gråskala, inte svart eller vitt, ont eller gott. Enda människan hon levde med under åtta och ett halvt år var denna gärningsman. Den enda månniskan i världen som hade hennes liv i sin makt var gärningsmannen. Den enda människan i världen som kunde ge henne en viss glädje under denna tid var gärningsmannen. Den enda människan i världen som tilltalade henne, gav henne mat, firade hennes födelsedagar och så vidare var gärningsmannen.
Och den enda människan som psykiskt och fysiskt förnedrade och misshandlade henne var just gärningsmannen. Ständigt, varje dag, under åtta och ett halvt år. Ganska komplext för de inblandade, men som man i genom läsningen märka ytterst underligt för utomstående att förstå. Han var ju ett fruktansvärt monster, utan hjärta. Ondskan själv.
Fast är det så enkelt? Läs boken.
Man kan sammanfatta det dock som: det finns grymt sjuka och skadade människor fria i världen, ovetandes om deras sjuka och skadade beteende.
Samtidigt finns det grymt starka personer ute i världen, kanske inte alltid då fria, som med sin styrka väljer livet under en misär som för andra är helt obegripligt. Kan inte vara annat än gråskalan i livet och dess invånare som hjälper dessa människor i sin kamp. I dessa extrema situationer.
Ett utdrag ur boken, och Nataschas egna dagbok:
20/8 2005 Wolfgang gav mig minst tre slag i ansiktet, knäade mig ca fyra gånger i svanskotan och en gång i blygbenet. Han tvingade ned mig på knä och borrade in en nyvkelknipa i vänster armveck, så att jag fick en blodsutgjutning och ett skrubbs¨r som varade sig . Därtill kommer skrik och trakasserier. Sex knytnävar mot skallen.
21/8 2005 Muttrigt morgonhumör. Utskällningar utan anledning. Sen slog han mig ocg lade mig över sitt knä. Sparakar och knuffar. Sju slag i ansiktet, en knytnäve mot skallen. Utskällningar och slag i ansiktet, en knytnäve mot skallen. Utskällningar och slag, frukost utan müsli. Mörkercell i källaren/utan förklaring/idiotiska påståenden. Och en gång klöste han med fingrarna över mitt tandkött. Pressade handen mot hakan och toh strupgrepp.
22/8 2005 Knytnävar mot skallen.
23/8 2005 Minst 60 slag i ansiktet. 10-15 knytnävar mot skallen så att jag blev illamående, fyra slag med öppen handflata mot skallen, en våldsam knytnäve mot höger öra och käkben. Örat färgas svart, Strupgrepp, tung uppercut så att käken gnisslade till, ca 70 knäsparkar, främst mot svanskotan och i rumpan. Knytnävar i skrevet och mot ryggrad, revbenskorg och mellan brösten. Slag med kvastskaft mot vänster armbåge och överarm (svartbrun blodsutgjutning), samt vänster handled. Fyra slag mot öga så att jag såg blixtar. Och mer i samma stil.
24/8 2005 Brutala knäsparkar i magen och runt genitalier (ville få mig på knä). Även mot nedre kotpelare. Slag mot ansiktet med öppen handflata, en brutal knytnäve mot höger öra (svartblå missfärgning). Sen mörkercell utan luft och mat.
25/8 2005 Knytnävar mot höftkotor och bröstbenet. Sen ytterst kränkande utskällningar. Mörkercell. På hela dagen fick jag bara sju råa morötter och ett glas mjölk.
26/8 2005 Brutala knytnävar mot framsidan av låren och rumpan (kotorna). Plus hårdhänta klatschar mot rumpa, rygg, sidan av låret, höger axel och skulderblad samt brösten. Efteråt hade jag svidande röda varblåsor.
Detta hände alltså under en vecka, och hon var fånge i åtta och ett halvt år. Oftast boende i den cell hon nämner som ligger i källaren, otaliga dörrar, betongdörr, trånga passager och kassaskåp (!) bort från och under markytan. Samtidigt var det samma man som tog henne till att simma i grannens swimmingpool, firade hennes födelsedagar med tårta och presenter, tog henne till ett parfymeri för att köpa presenter med mera.
I samma veva skulle hon slava med hushållsgöra, matlagning och renoveringsarbete med mera. Verkar det komplext och förvirrande? Läs den. Den bygger på verkligheten.
Till min glädje såg jag att den har kommit ut som film, vilken jag naturligtvis vill se så snabbt som möjligt nu när jag har boken fräscht i minnet. Trailern kommer här:
Och en till här (observera att jag själv inte har sett filmen):
//Jonas
