erikssonjonas.blogg.se

Kunde inte hålla mig till att skriva en fortsättning redan idag. Tankarna om vad som skulle kunna hända florerade intensivt igår kväll och natt. Nu ska ni inte bli bortskämda med att jag kommer att ha en sådan här snabb uppföljning. Det komem rjag inte mäkta med. Men just idag får ni redan del 2:

 

 

Bakom dörren står en kvinna i, gissningsvis, 25-årsåldern, max 30. Hon ser nyvaken ut, i alla fall om man ska döma efter klädseln: pyjamasshorts och ett linne. Ser man till hennes ansikte är det inte längre lika säkert. Givetvis kan hon vara vacker utan smink (flertalet kvinnor ser faktiskt bättre ut utan smink, sedan om det har med sminket i sig att göra eller på grund av själva sminkningen låter han hålla osagt) och eftersom hon säkerligen inte har sovit någon längre stund kan håret fortfarande vara ostört. Hon ser inte besvärad ut, mer förvånad.

     "Ja?" Hennes blick studerar honom, mer med nyfikenhet än av avvaktan. Något han beundrar, då han troligtvis inte skulle ha möts med sådan öppenhet hos många andra personer vid den här tiden på dygnet, speciellt med tanke på att hon inte känner honom. "Vad kan jag hjälpa dig med?"

     "Öh, ja, ursäkta", han fumlar, något han inte brukar göra när han träffar nya människor. Visserligen brukar inte dessa träffar vara av den här karaktären, eller för den delen, av den här orsaken. "Det är så att jag har väldigt lite bensin kvar i bilen, och jag har ingen aning om var närmsta mack finns. Jag undrar ifall ni skulle kunna hjälpa mig på något sätt. Jag förstår att det är sent, och att det är mitt i veckan, men ska jag vara ärlig visste jag inte någon annan utväg än att ringa på. Det kryllar liksom inte av hus häromkring." Han skrattar nervöst medan vinden svalkar hans svettpärlande ansikte.

     Hon besvarar hans skratt med ett varmt leende. "Jag förmodar att du inte brukar köra omkring i dessa trakter?"

     "Nä, det är faktiskt första gången jag är så här långt upp i landet. Tidigare har jag som längst upp varit några gånger i Stockholm. Och de gångerna går att räkna på en hand." Han tar sitt fjärde djupa andetag samtidigt som nervositeten börjar att avta, man kan skymta hans vanliga jag bakom den blanka huden. "Den här resan är ganska spontan kan man säga. Inte genomtänkt överhuvudtaget. En resa jag kände mig, mer eller mindre, tvungen till att göra. För att hitta mig själv, eller något." Hans blick flackar för ett litet ögonblick innan han möter henne med ett leende, näst intill lika varmt som hennes.

     "Okej. Tyvärr kan jag inte förklara vägen till närmsta bensinstation på stående fot. Och att sätta mig i bilen med dig för att visa vägen är inget jag har lust med just nu." Hans leende får en törn, om än knapp synbar när han hör detta. Underligt är att hennes leende är lika varmt som tidigare. Det förstärks med en självsäkerhet och på något sätt glädje när hon fortsätter: "Men, jag kan visa dig på datorn om du följer med in. Dessutom ser du ut att behöva något varmt i dig. Skulle te eller kaffe smaka?"

     Han överrumplas av frågan och står bara still framför henne. Hon skrattar. "Jag kanske ska presentera mig, så får jag förhoppningsvis reda på vad du själv heter! Hej, Regina heter jag" Hon tar fram handen för att hälsa.

     "Oj, ja, förlåt. Jesper", säger han och besvarar hennes handslag. "Kaffe skulle sitta alldeles utmärkt. Kommer väl säkert behöva köra en stund till för att hitta någonstans att sova."

     Han följer med henne in till köket och sätter sig vid det lilla bordet vid fönstret. Utanför kan han se sin bil stående på vägen bredvid tomten. Den vinröda färgen är nu svår att skönja då mörkret har slukat dagen. Bilen ser dunkel ut. Regina fyller kaffebryggaren med vatten, med ryggen mot honom, avsaknad av rädsla inför att en främmande man hon träffat i högst tio minuter sitter på en stol bakom henne denna sena timma. Klockan är halv tolv. När hon har fyllt på kaffepulver vänder hon sig mot honom. "Så. Jag ska bara hämta datorn medan kaffet bryggs. Kommer strax tillbaka." Hon lämnar honom ensam i köket.

    Tystnaden tar återigen över, inte ekande, bara tystnad. Det slår honom att hon måste röra sig väldigt stilla då han inte kan förnimma något bakom den dämpande förtegenheten. Det bekymrar honom föga då han känner sig välkommen i hennes hem och lägger istället fokus på bryggarens minimala ljudkälla. Den är hypnotiserande på ett lugnande vis. Det känns tryggt.

     Han lägger således inte märke till de dämpande fotstegen bakom honom. Istället rycker han till av orden: "Perfekt, Nina. Helt jävla perfekt."

     Jesper vänder sig hastigt om och möts först av en bedövande smäll.

     Sedan av totalt mörker.

 

 

 

Fortsättning följer...

//Jonas