Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Precis läst ut boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Det var dubbla känslor när den var utläst. För det första var det ett vemod, då jag inte skulle få läsa om dessa besynnerliga barn mer, osynliga pojken, flickan som är lätt som en heliumballong, pojken som kan få liv i lerfigurer och annat material. Samtidigt var det en upprymdhet då det var den första skönlitterära boken på mycket länge som var en fröjd att läsa från början till slut. Det var så att vattnet började kallna i badkaret, samtidigt som skinnet på mina fingrar korvade sig, för att jag inte ville lägga ifrån mig boken.
Mitt vemod försvann bara för några minuter sedan, då jag fann på allsmäktiga internet att en fortsättning på barnens öde kommer ut i dagarna. Det var visserligen något jag misstänkte med tanke hur boken slutade.
Faktorer som gör att boken fastnade var det uppenbara. Den handlade om barn. Och det är inte vilka barn som helst, utan besynnerliga barn. Med förmågor utöver det vanliga. Samtidigt är det en historia likt Harry Potter i värme och spänning (till och med mogen och seriös). Förutom den mysiga historien med dessa besynnerliga barn i en spännande miljö är fotografierna i boken en krydda. Hela historien är uppbyggd på en massa olika fotografier (en del på de besynnerliga barnen) som enligt författaren är i stort sett autentiska. (Nu innebär det inte att de i alla fall är äkta, utan helt enkelt att det är verkliga fotografier införskaffade på olika loppmarknader med mera av olika personer. Sedan kan de givetvis vara förfalskade från första början, men de är imte förfalskade just för den här boken.)
Jag väntar med spänning att få tag på fortsättningen så att jag kan få fortsätta läsa om deras öde, samtidigt som det ska bli spännande och roligt att få se alla dessa olika fotografier som är insamlade från världens alla olika hörn.
Att sedan Tim Burton ska regissera den kommande filmen gör inte saken värre. Han eller Peter Jackson är de som jag tror skulle göra boken mest rättvis, och då med tonvikt på Burton!
Jag får kanske försöka hitta andra platser än bara badkaret att läsa på/i. För det första är det inte det mjukaste underlaget man kan ligga på. Dessutom när vattnet sakta når kanten blir det ganska fuktigt och varmt, och efter ett tag kallnar vattnet och man får en motsatt effekt. Men ändock vill jag inte läsa någon annanstans. Tror det handlar mycket om att man faller in i ett lugn och stressen försvinner en smula. Man kan hänge sig boken på ett mindre stressande sätt. Sedan det mest uppenbara: jag älskar att bada!
Läs den!
Trailer för boken!
//Jonas
