Till nuet från ingenstans - del 3
Kategori: Allmänt, Eget material, novell
Då var det dags för tredje delen, och som jag tidigare sa så kommer uppdateringen vara varierande. Men att fixa en ny del per dag är lite väl optimistiskt.
Till nuet från ingenstans - del 3
Han kan höra röster. Avlägsna röster. Orden går inte att urskilja, istället hörs dem som en mullrande massa. Ett dånande mummel. På avstånd. Han slår upp ögonen och ser sig runt, men även rummet, eller vad det nu kan vara för utrymme, är diffust. Han reser sig upp. Väl uppe märker han att hans hjärta slår snabba och massiva slag, en känsla av upprymdhet infinner sig. Varför har han den här känslan? Bör det inte vara rädsla han förnimmer? Åtminstone en känsla av obehag.
Medan ögonen ställer in sitt mörkerseende tar han ett par stapplande steg framåt. Det krävs inte många förrän han är framme vid en dörr. Han är ensam i detta dunkla utrymme, det är uppenbart då rösterna är oklara. Försiktigt lägger han örat mot trät och lyssnar. Förutom sina kraftiga hjärtslag tycker han sig kunna höra rösterna tydligare där bakom. Olyckligtvis inte tydligt nog för att kunna utröna några ord. Inte ens en enda ynka stavelse. Bara en vag massa, likt ett bakgrundsbrus. Utan någon eftertanke för han handen mot handtaget och öppnar långsamt. Ett ekande knarrande dödar för en stund de malande rösterna då dörren jämrar sig.
En välkänd doft ger sig till känna i utrymmet bakom. Fastän doften är, för honom, så välbekant kan han inte sätta fingret på den. Dock fyller den honom med ett lugn, tillsammans med hans tidigare upprymdhet - två känslor som efter omständigheterna är extremt malplacerade. I dess ställe bör känslor som ängslan, oro, eller rent utav, skräck göra sig märkbara. Bland de förvirrade tankarna dyker ytterligare en upp: Var är smärtan? Han känner ingen smärta, inte ens en dov värk. Han blev väl slagen? Istället, tillsammans med hans lugn och upprymdhet, känner han en pirrande känsla av välbehag.
På grund av detta tar han större mod till sig och kliver bestämt in i det nya rummet. Doften blir starkare för varje steg han tar, nu med mörkerseendet i sitt essé. Väggarna är kala, utan tavlor, fast välkomnande ljusa. Snabbt ser han att det mer är en hall än ett egentligt rum. Dert är långsmalt och det finns inget annat än ännu en dörr några meter längre fram. I sina virriga tankar och opassande känslor har han glömt bort vad det var som fick honom att gå in i hallen: rösterna. Med ens när han blir påmind om dem hör han dem tydligare än någonsin. Det är inte röster, plural, utan istället en röst, singular. Konstigt nog kan han fortfarande inte uppfatta några ord, fastän han hör rösten klart. Han hör till och med att den tillhör en kvinna.
De fåtal meter fram till dörren på andra sidan avverkas snabbt. Förutom den välbekanta doften tycker han sig nu även känna igen rösten. Han lägger örat mot trät, lite mer bestämt denna gång. Underligt nog kan han fortfarande inte urskilja några ord, fastän rösten nu hörs så skarpt att den bullrar, tjuter i örat. Inuti hans huvud. Samtidigt som han drar sig undan av volymen slås dörren upp. Av överraskningen snubblar han på sina egna ben och faller ner på golvet. En stark vindpust slår mot honom, och med den följer den välkända doften, som ett hårt slag i ansiktet. Likaså mullrar rösten mot honom, som en ångvält, även den ack så välbekant. Upprymdheten, lugnet och välbehaget löses upp och försvinner som huden på en människa fångad av eldens lågor. Bakom skalet på dessa känslor visar sig de sanna: skräck, lidande och ångest, såsom det sargade innanmätet på offret för lågornas förödelse.
"Vad i helvete har jag gjort? Det är väl mer vad du har gjort. Eller vad du inte har gjort! Komma hit och anklaga mig. Att du har mage! Anklaga dig själv istället, ditt svin. Se till dig själv först innan du kommer hit med din falskhet. Du får fan skylla dig själv! Det är ditt fel, ditt kräk. Försvinn härifrån. Försvinn! Jag vill aldrig se dig mer."
Orden brakar, dånar, rungar, piskar och snärtar. Han kryper ihop i forsterställning och skakar obehärskat. "Snälla, sluta. Snälla. Sluta", är de enda ord han förmår sig yttra. Ynkliga och ohörbara mässar han dem, mer för sig själv än för personen framför honom - ovanför honom. Andetagen blir häftigare, likt flämtanden, som en utmattad och rädd hund. Gnyende. Utslagen.
Han pressar krampaktigt ihop ögonlocken...
...och vaknar med ett ryck.
Fortsättning följer...
//Jonas
