erikssonjonas.blogg.se

Nu är det allt dags för del 7 tycker väl vi alla inblandade. Innan jag kör igång vill jag bara påminna om min tävling om att vinna min novellsamling. Har fått in fina svar och den lider mot sitt slut. Dock! Det finns någon bok kvar att dela ut, så ta chansen nu och tävla. Vill ni veta promisserna hänvisar jag till mitt tävlingsinlägg.

Då kör vi!

 

 

Andetagen börjar sakterligen anta någon sorts form av normalitet. Om han inte fokuserar på sin sargade kropp håller sig smärtan på ett överkomligt avstånd. Tankarna riktas således åt andra håll, han håller sig tankemässigt sysselsatt, något som hjälper honom både fysiskt och psykiskt. Med detta knep lyckas han ta sig upp i sittande ställning - framför äggröran, det stekta baconet och juicen som har serverats honom. Ingen idé att låta maten gå förlorad bara för att den serveras av ondska (hans känslor inför Regina är ambivalenta, men henne sammantaget med hans torterare finner han att ondska är en korrekt beskrivning). Medan han äter (det är förvånansvärt gott) låter han tankarna vandra fritt och intensivt. Smärtan är på så sätt nästintill bortglömd - i alla fall mycket diffus.

     Hans föräldrar har inte någon aning om var han är. Kan de vara oroliga tro? Det tråkiga är att de träffas inte allt för ofta, vilket gör att veckor, ja till och med månader, utan att de träffas inte hör till ovanligheterna, snarare tvärtom. Speciellt inte vid sommartider, då har de flytt hemorten, Lugnet, till sin sommarstuga vid Vättern. Stugan tillhör en femstjärnig camping och de har säsongsplats. Så fort de får chansen åker de till stugan och tillbringar all sin lediga tid där - och vid sommaren innebär det en konstant vistelse. Eftersom det liggar såpass långt ifrån Borås, vilket är staden för hans nuvarande boende, blir det inte att han åker de dryga två timmarna särskilt ofta. Och vice versa inträffar så gott som aldrig. Därför blir det sällan att de ses.

     Emellertid brukar hans mamma ringa honom, mest för att säga hej lite då och då. Oftast talar hon in ett meddelande då Jesper inte märker att det har ringt, eller vet att det är hans mamma som ringer då hon har en tendes att byta nummer (rättare sagt telefon) och missar (rättare sagt tänker inte på) att lämna ut sitt nya nummer. Det är inte alltid han ringer upp. På så vis behöver de inte alls vara oroliga över honom nu. Det är inte ens säkert att de (rättare sagt hans mamma) har ringt honom, då han bara har varit på resande fot i lite mer än en vecka.

     Givetvis saknar ingen honom på arbetet, av den självklara anledningen att han har semester. Hans kollegor är inga han umgås med på fritiden så de lär inte sakna honom förrän i mitten av augusti då arbetet drar igång igen. Det är tyvärr (förut lyckligtvis) några veckor kvar till dess. Han rycker till av de brutalt värkande såren på ryggen när det går upp för honom att han kanske inte ens hinner bli saknad, varken av föräldrar eller kollegor, förrän det är försent. Det krävs inte många sessioner av den kalibern han fick utstå av psykopaten som kallar sig själv Smärta innan kroppen ger vika.

     Maten är för länge sedan uppäten, och kan inte längre hjälpa honom att fokusera på annat än smärta (och en överhängande skräck att när som helst kan dörren öppnas och smärtans dos ökas tusenfalt) tillsammas med hans febrila tankeverksamhet. Tankarna som han inte vill ha florerande i huvudet tar sig nu plats på första parkett:

     Anledningen till hans resa. Anledningen till att hans resa har tagit honom otaliga mil ifrån hemorten. Varför resan är så oplanerad men ändå så oundviklig. Den blev löjligt självklar när han träffade henne för sista(?) gången. Innan deras sista träff var resan dock otänkbar, till och med befängd. Men med ödets nyck kastades Jespers liv omkull, forslat brutalt ner i ett svart hål. På grund av henne - Ellinore. Under resans gång har hon hemsökt hans drömmar. Deras sista möte har återuppspelats gång efter annan under nätternas mörkaste timmar. Det konstiga är emellertid att drömmen ändras för varje natt. Det som i verkligheten(?) är uppenbart: det var på grund av henne, således kan man alltså säga att det var hennes fel att hans liv slog en bakåtvolt, så miserabelt dåligt genomförd att det landade våldsamt på ansiktet, slaget i spillror. Men för varje natt ändras historian något, från början ytterst lite. Men det lilla har med över en veckas nätter blivit något helt nytt, helt annorlunda från verkligheten. Nu när han vaknar upp ur drömmarna känner han en betyngande skuld, som om han skulle ha någon grund i det inträffade, att han skulle vara en grund till det. Men det är ju klart, drömmar skildrar ju inte verkligheten så som den är. De är bearbetningar av verkligheten, av fleras olika händelser av ens liv, sällan av enskilda händelser. De är mångfacetterade med flera olika tankar och känslor som behövs bearbetas tillsammans i ett virrvarr. Därav finns det troligtvis en skuld han bär, men inte just inför incidenten med Ellinore. Eller?

     Hans kropp är nu en enda stor klump av lidande, såväl fysiskt som psykiskt. Han skakar och svettar av illamående. Magen knyter sig och han känner något sakta krypa uppåt genom strupen upp mot munhålan. Innan han förstår vad som kommer att hända spyr han upp äggröran och, ja, det ser allt ut som en oaptitlig röra, i ett enda långt plågsamt svep. Hans tafatta försök att ta kommando av situationen och smärtan har fatalt misslyckats. En enda tanke klöser hans tinninglob: Vilken ödets ironi.

     I apati lägger han sig ner bredvid sina spyor och slåpper likgiltigt taget av sin kropp (och sitt liv?) och låter det vila i andras händer. I detta fall oerhört smärtfyllda händer.

 

Fortsättning följer...

 

//Jonas