erikssonjonas.blogg.se

Då var det dags. Idag har varit en känslosam dag. På eget bevåg (och i annat syfte) har gamla liv vädrats, och det tog hårdare än vad man trodde (och det lustiga, det var långt ifrån tanken med vädringen). Vi får se ifall det påverkar del 6.

 

 

I ett töcken av smärta och njutning, av lidande och lindrande vaknar Jesper omtumlande upp. I sina försök att röra sig misslyckas han fatalt och en krypande panik letar sig fram. Inte igen, inte mer(!) är tankar som dunkar i hans värkande huvud. Med all sin kraft försöker han resa sig upp men det enda han åstadkommer är små diffusa skakningar - som en skräckslagen liten hare. Och det enda han ser är den kala väggen framför sig. Det är knappt att han mäktar med att flytta ögonen i sidled för att i alla fall kunna se sig begränsat omkring. Abrupt slutar han med alla sina försök att ta kontroll över situationen och faller än en gång ner i apati. Han accepterar sitt öde. Låt Smärtan tala igen, tänker han.

     "Lugna ner dig, Jesper. Du skakar ju som ett asplöv. Jag ska inte göra dig illa." Rösten är bekant. Trots det lyckas han inte placera den. Dock välkomnar han den; för den klingar av mänsklighet och inte av metall. Och det måste ju betyda att det inte är monstret som kallar sig själv Smärta som har kommit tillbaka till honom.

     "Dina sår måste rengöras, vi vill ju inte att de ska bli infekterade." När han hör rösten igen förstår han vem det är. Rösten är klingande feminim - tillhörande Regina, kvinnan som släppte in honom i denna skräckens boning. Det är en bitterljuv känsla som griper tag i honom vid igenkännandet. Kvinnan har inte gjort honom något ont, direkt i alla fall. Indirekt är hon dock orsaken till all smärta som har åsamkats honom. Hon är orsaken till all skräck han har upplevt under detta dygn. För det har väl gått ett dygn? Eller? Hur långe har han varit medvetslös?

     "Snälla, Jesper, gör som han säger nästa gång. Det kommer att gå så mycket lättare då. Både för dig och för honom. Och mig... Dessutom kommer smärtan att bli lättare att mäkta med. Det är svårt att tro till en början, men jag lovar dig att det är så."

     Han märker att han inte längre har någon tröja på sig och att hon varsamt tvättar hans sår med någon sorts svalkande trasa. Det måste innebära att hon har varit här inne hos honom en längre tid. Och att han måste ha varit djupt medvetslös. Han försöker forma läpparna till ord, dock lyckas han bara åstadkomma svagt rosslande utandningar. Det finns inga krafter till att tala. 

     "Han är egentligen inte så hemsk som man först tror. Visst det gör ont, eller ja, i början gör det riktigt jävla ont. Men man lär sig - han lär en - att behärska smärtan. Först att uthärda den, men senare att behärska den, för att till sist bemästra den. Det är en underbar känsla." Det behagliga i att höra hennes röst rycks snabbt bort när han hör de sista orden. Vad menar hon egentligen? Vad har hon råkat ut för? Är hon vid sina sinnens fulla bruk? Och, framför allt, är hon farlig eller inte?

     De obehagliga tankarna får ett bryskt slut när han känner den våta trasan över sina nakna skinkor. Vad fan!? Hon har tagit av honom shortsen och kalsongerna medan han legat utslagen. Han ligger alltså naken på golvet. Vad har hon mer gjort med honom? Vid denna tanke inträffar något helt obegripligt. Ilningar leter sig fram i magen och uppför hans rygg. Ilningar man upplever vid upphetsning. Hennes beröringar och det faktum att han är naken gör honom kåt! Ju mer han tänker på det groteska i situationen ju mer exalterad blir han, samtidigt känner han att han börjar att styvna. Trots smärtan han upplever då hon - inte alltid varsamt - rengör hans ömmande sår. 

     "När du klarar av att resa dig, utan att skämmas, finns det mat till dig här bredvid. Mina rekommendation är att du äter aktsamt, men att du äter upp allt. Du kommer att behöva all energi du kan få. Du har ännu en bra väg att vandra innan du är fulländad - om du nu kommer att nå så långt. Vilket verkligen inte är säkert."

     Med de orden avbryter hon sitt vårdande, reser sig upp och går mot dörren. Innan hon stänger vänder hon sig mot honom (vilket han inte ser) och fäller en ensam tår. Dörren stängs slutligen till hennes viskande ord:

     "Det här är bara början."

 

 

 

Fortsättning följer...

 

//Jonas