erikssonjonas.blogg.se

Jag tänkte så inför sommaren och den stundande ledigheten bjuda på mig själv, så att ni som faktiskt läser min blogg får en liten blick om vem jag är, eller vad som har format mig till den jag är. Har visserligen skrivit en del personliga anekdoter i mina tidigare inlägg, men just detta inlägg är enbart tillägnat detta ändamål.

Jag väljer att lägga upp det i olika kategorier (lite strukturerad borde jag ju ändå vara), såsom musik, litteratur, sport, och vad som nu faller mig in. Vi börjar med musiken!

Min första kontakt med musiken kom till i början av fyran då jag kom in på musikskolans gitarrkurs. Mina föräldrar hade köpt mig en akustisk gitarr och jag fick ta lektioner för Per Östlind (var nog av honom vi köpte gitarren vill jag minnas). Gitarrlektioner tog till sexans slut, sedan lade jag ner den verksamheten. Helt enkelt för att jag inte kunde mig till att ägna detta vackra instrument hela min uppmärksamhet. Tja, man kan helt enkelt säga att jag tyckte det var för tråkigt samtidigt som jag själv tyckte att jag var för dålig. Det ena gav nog det andra skulle jag tro.

Vad dessa tre år dock gav mig var början på mitt livslånga musikintresse. Jag började att lyssna till gitarrbaserad musik, och det var en viss Ann-Sofie (vän till familjen) som öppnade mina ögon för sleazen, glammetallen. Och då framför allt Poison (vilken hon var en riktig groupie till, backstage och grejer) och Bon Jovi. Båda dessa band har följt med mig ända till dagens datum. Bon Jovi ligger mig kanske lite närmare hjärtat men som ni tidgare har sett har jag även en del låtar av Poison liggande nära.

Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag och min lillebror Fredrik skulle bada hemma hos Ann-Sofie (som bodde i egen lägenhet, alltså var åtskilliga år äldre än oss) av någon anledning. Vårt vatten kanske var slut. Vad kunde vi ha varit? Någon gång i mellanstadiet troligtvis (10 eller 11). Behöver jag ens säga att jag hade en storslagen crush på denna äldre tjej? Nä, tror inte det. Väl där tjatade jag till mig att få bada först (en privilegie när man är äldst kanske). Väl i badet flödade fantisierna runt i någon form av kärleksfull karaktär. Väl uppe ur badet för att lämna över det till min bror fick jag egentid med Ann-Sofie, då hon introducerade mig för Posion (med mina trånande blickar). Det slutade med att hon spelade in ett kassettband till mig med Posion på ena sidan och Bon Jovi på andra. Sedan var jag fast. Tack Ann-Sofie! (i dubbla bemärkelser).

Metallica som ändå är mina husgudar kom jag i kontakt med tack var min äldre bror Thobias. Vi hade rum vägg i vägg med varandra, och som tonåring lyssnar man inte på musik på låg volym, så när han spelade Metallica var det oundvikligt för mig att höra deras aggressiva toner. Och det gnagde sig fast i mig, och höll mig fast i sina klor. Och har haft mig i ett fast grepp sedan dess. Bara det att jag har sett dem live fyra gånger än så länge, så sent som i år den 30 maj i Stockholm, talar sitt tydliga språk. Förutom att Metallica introducerade mig för den hårda musiken hjälpte de mig även med min egna musikkarriär. I sexan köpte mina föräldrar mig en elgitarr, som jag dock sålde till Thobias som då startade ett punkband (på grund av mitt bristande intresse). Men under högstadiet växte sig musiken starkare inom mig (kanske inte underligt då det är då ens personlighet i stort formas).

I nian kom en åtta, Christoffer Liljedahl, fram till mig och frågade ifall jag ville sjunga i hans band där han spelade trummor. Enbart för att han visste att jag lyssnade på hårdrock, inte för att han hört mig sjunga eller spela, för det var inget jag gjorde då. Men självklart svarade jag ja, och besökte dem i hans källare för en audition. Vad spelades? Jo Metallica-låtar, så jag kunde ju dem utan och innan! Och jag kom med! (hör nog till historien också att de inte hade så många sökande). Roligt är att jag hoppade av precis innan deras första spelning på grund av grym scenskräck. Jag vågade helt enkelt inte. Som tur var gav de mig ännu en chans, och denna gång hoppade jag inte av (fastän jag var sjukt nervös inför och under spelningen). Jag höll krampaktigt om mickstativet för att, nästan, inte fall ihop. Spelningen bestod av en egen låt - The condemned - och fem Metallica-låtar: Wherever I may roam, For whom the bell tolls, Fade to black, Enter Sandman och Seek and destroy!

Med detta exploderade mitt praktiska musikintresse igen. Jag lånade Thobias elgitarr (min gamla) och försökte lära mig spela på den. Jag köpte gitarrböcker på Metallicas fem första skivor, och försökte lära mig deras låtar. Seek and destroy, For whom the bell tolls, Fade to black, Enter Sandman, Motorbreath var bland annat låtar jag lärde mig helt. Utöver det lärde jag mig flertalet fragment ur flera låtar, och senare även Nothing else Matters. Man kan här säga att Thobias fick tillbaka för sitt lyssnande då jag verkligen inte övade på låg volym. Likaså skrev jag egna låtar som jag spelade in enbart med hjälp av kassettbandspelare. Vill mig minnas att jag sjöng och spelade in ett par death metal-låtar!

Så man kan säga att förutom att Metallica introducerade mig till den hårda musiken fick de mig att lära mig spela gitarr (både akustisk och elgitarr), samtidigt som de fick mig att börja spela och sjunga i band. Även min sång började således sina trevande steg med hjälp av Matallica. Och utan att börjat sjunga i band skulle jag inte börjat spela bas (som jag senare gjorde i mitt andra band samtidigt som jag sjöng, fast då blev det tyngre musik såsom Sepultura och Pantera), och även trummor (då jag ofta satte mig bakom trummorna i replokalen när trummisen inte var där).

Kort och gott kan man säga att Metallica är tacken till att jag är musiklärare. Till att jag överhuvudtaget sysslar med musik. Så det är nog inte så konstigt att man får på sig ett fånigt och lite barnsligt leende när man ser och hör dem live.

Här kommer en del bilder från vissa musikaliska sammanhang (indirekt då tack vare Metallica kan man säga):