Flickan från ovan
Flickan från ovan kom jag först i kontakt med via boken av Alice Sebold utgiven 2002. Jag fastnade för den med en gång. Själva konceptet är klockrent. Man kan lätt tro att den kan bli tråkig då man redan vet att hon blev våldtagen och mördad. Men tvärtom. Att få följa henne i ingenmansland, livet mellan himmel och jord, och hur hon försöker integrera med verkligheten för att få fast sin egna mördare, samtidigt som hon bevittnar sin familjs förfall, men sedan uppgång efter sin död är otroligt spännande. Det blir en nagelbitare från sida ett.
Den har allt jag gillar med en bok: Den handlar om barn. Den är tragisk och hemsk, samtidigt som det finns mysticism och en gnutta övernaturlighet. Det tog högst en vecka att läsa ut den. När den var utläst var det en av de få böckerna som man stannade upp och tänkte (tillbaka). Tillbaka på boken och dess handling, men även tankar om livet. Om verkligheten. Funderingar över livet efter detta, övernaturliga fenomen och ondskan som lever runtomkring oss.
Den gjorde intryck.
Boken var spännande från första till sista sidan. Fanns inga utfyllningspartier. Ändå innehåller den även kärlekshistorier och reltionsdraman som bihistorier. Även det är något som gör den bra, då de vävs in på ett naturligt sätt och hjälper till att föra handlingen framåt.
Sju år senare, 2009, blev filmatiseringen av boken färdig och släpptes på bio. Som regissör stod ingen mindre än Peter Jackson - mannen bakom Sagan om ringen-triologin. Var väl för väl att det var han som stod för regin, för jag var skeptisk för hur de skulle kunna göra boken rättvis, med huvudpersonen Susie Salmons ingenmansland som är som ett fantasiland. Att det skulle kännas äkta, och handlingen skulle ha kvar sin seriositet.
Precis som boken så tappar den aldrig farten, trots sina 135 minuter. Det är faktiskt ett väldigt bra betyg då detta inte är någon storslagen action, eller thriller heller för den delen, utan den har en del "långsamma" scener. Fast bra sådana. Givetvis fanns det spänningsfyllda och hjärtgalopperande scener också. Det behövs inte nämnas att jag grät ett par skvättar till filmen. Och då menar jag ett par, då det inte bara var vid slutet som i så många andra filmer utan även mtt i.
Och ja, det stämmer, jag gråter till filmer. Vilket jag känner mig helt bekväm i. Dock har jag svårare att gråta till böcker. Är väl för att färre sinnen är igång då.
Sedan tror jag att denna bok (för filmen hade jag inte sett än - var inte ens utgiven) har stått som inspiration till en novell jag själv har skrivit. Den är publicerad här på bloggen. Läs igenom mina noveller och gissa vilken det kan vara, vet jag!
Med detta kan man säga att Sebolds bok och Jacksons film har påverkat mig en hel del, fått mina tankar på spinn. Och bara det är ett solklart toppbetyg till dem båda. De rekommenderas varmt, både bok och film (i den ordningen också).
En ångestladdad scen ur filmen:
//Jonas
Anonym säger:
Du är söt när du gråter till filmer ;)