erikssonjonas.blogg.se

Musik, film, litteratur och LIVET. Allt i en personlig tappning.

Vid dödens kant

Kategori: Allmänt, Böcker, Eget material

Vid dödens kant är min novell som närmast nuddar vid deckargenren. Samtidigt är det den novell som tydligast visar på att Stephen King och Dean Koontz är två favoritförfattare, och att skräck ligger mig nära.
 
 

Utanför forcerade månens ljus; i dess fulla prakt gav den ljus åt kvinnan i det annars mörka rummet. Hennes nakenhet fick en säregen färg av dess sken där hon låg hopkrupen i fosterställning på golvet, mumlandes något ohörbart. Orden kom stötvis, och ibland, skulle man kunna tycka, relativt slumpartat. Detta var dock det enda tecknet på liv – hennes diffusa ord som yttrades emellanåt – då hennes pärlande, och av allt att döma muskulösa, kropp var alldeles livlös. Det vildvuxna håret täckte merparten av hennes ansikte.
     Snett bakom henne hoptryckt mellan en liten säng, som bara mätte 90 centimeter i bredd, och den i månljuset bleka väggen låg något ourskiljbart bland skuggorna. Bevis på att det fanns där, förutom konturerna, var den vätska som hade bildat en rännil rinnande mot henne, vilken fick ett abrupt slut dryga metern ifrån. Vätskan var mörk och gav ifrån sig en frän doft av järn, något unken.
     Kraften i hennes ord ökade successivt samtidigt som skuggbilderna virvlade runt i en hednisk dans, och kunde nu urskiljas till en viss mån. Det lät som om hon förde ett samtal, men i rummet fanns det ingen som kunde agera mottagare. I dunklet flöt hennes ord ut i tomma intet: ”Ja, jag ska. Det är det rättfärdiga, det är rätt. Jag gör som du vill, jag är din renhjärtade hammare.” Lätta skakningar letade sig fram genom hennes kropp, och den blanka huden började långsamt rinna. ”När? Och var?” fortsatte hon ut i luften. Hon tystnade. Hon väntade. Skakningarna upphörde. Hon lyssnade.
     ”Ja, självklart. För att upprätthålla det rättrådiga.” Orden var nu som starkast, och de lämnade efter sig ett torrt eko i det lilla utrymmet. ”Jag ska vara redo.”
     Utanför ökade vindens kraft och trädgrenar slog mot de fyra partierna av vindrutan, avskiljda av trädlister i form av ett kors, och bildade en melodi av dyster kakofoni. Kvinnan låg kvar på golvet i ett par minuter, som i trans, innan hon varsamt rättade ut sin kropp, som med sin glansiga yta reflekterade månskenet. Hon reste på sig och under ett par sekunder blottades hennes kropp i fönstret, därefter drog hon sig mot skrymslet mellan sängen och väggen. På vägen dit lyckades hon graciöst undvika vätskan rinnande från hennes mål.
     Hon tog ett hårt tag om föremålet, och ryckte upp det i sin famn. I ljuset blottlades det – en manskropp. På halsen exponerades ett stort sår, vilket förklarade den mörkröda sörjan på golvet. Begäret ökade kraftigt när hon höll honom nära, och hon kunde känna doften. Men med bestämda steg släpade hon liket ut från sovrummet och in i ett annat lika mörkt rum. Persiennerna var nerdragna och det enda som gav ljus var några stearinljus uppsatta i rummets fyra hörn. Möblemanget var sparsamt, bara en stol vid ett skrivbord som tryckte mot den kala väggen till höger. I taket hade lampan blivit borttagen och blottade nu ett hav av krokar, i många utav dem satt rep fastbundna.
     Mitt i rummet format en osluten cirkel fanns, uppställda som statyer, konturer av människokroppar, åtta stycken allt som allt. Varje kropp hade sin egen unika ställning. Framför var och en av dem stod ett staffli uppställt, med ett 40 gånger 20 centimeter stort papper fastkilat i dess famn. I dunklet kunde man bara urskilja oläsbara tecken.
     Hon drog med sig kroppen till höger, mot den ena änden av cirkeln, och släppte ner den en halvmeter bredvid det sista utav de uppställda liken. Med ett djupt andetag iakttog hon sina kreationer, en efter en. De tunna rep som höll dem i sina positioner var i detta dunkla ljus näst intill omöjliga att skönja. Bryskt vände hon sig om och tog sig fram till skrivbordet. I den nedersta lådan på det mörka, och mycket gamla, ekbordet tog hon fram en bunt med rep.
     Hon skred till verket. 

***

Gatan var bara upplyst ytterligare några meter, sedan uppenbarades sig en liten skogsdunge, täckt av mörker. Belinda, ensam på väg hem från en misslyckad krogrunda (inte ens ett oskyldigt hångel hade kvällen mynnat ut i), var alltid lika uppjagad när hon skulle ta detta stråk. Det var natten till söndag, och det var dött i vanlig ordning.
     Dungen var präglad av stora lövträd, tätt placerade så att de skymde all sikt utåt (inåt också för den delen). Dessutom fanns det ett stort antal buskar – en del små, men desto fler stora – som växte ihop med träden, och gav flera möjligheter åt en ihärdigt väntande gärningsman att gömma sig bland. Stigen var belägrad som en gränd i en storstad; liten med naturen tätt inpå, med en minimal sikt, och en känsla av att ständigt vara iakttagen. Den sträckte sig ett hundra meter innan den mynnade ut i skogsbrynet, och öppen mark, där ljus åter uppenbarade sig. Ett hundra meter – en sträcka elitsprintarna avvarade på knappa tio sekunder – en sträcka som varade i en evighet för Belinda.
     Men varje gång trotsade hon sin rädsla, då hon genade genom dungen och på så vis tjänade nära inpå tjugo minuter (vilket i hennes hektiska nittonåriga liv, verkade som en oändlighet), något hon hade gjort åtskilliga gånger vid det här laget. Och det hade ju inte vållat några bekymmer. Än så länge.
     Med raska steg klev hon in. 

***

Hon synade sin skapelse. Den var magnifik. Och tillsammans med de andra bildade de en majestätisk kreation, så när som på en tom plats, vilken skulle sluta cirkeln. Det var bara en tidsfråga.
     Kroppen satt på knä, lutad bakåt, och händerna var fastbundna runt dess hals, som om den försökte strypa sig själv. Allt var ordnat med de små, nästan oskönjbara, repen. En titt runt den oslutna cirkeln visade de övriga kropparna, i sin egen unika ställning, den ena inte den andra lik. Någon stod upp, lutad framåt, med en kniv i ena handen tryckt mot halsen. Den andra handen höll ett fast grepp i bakhuvudets hår – mer än bara rep hade använts för att åstadkomma dessa skapelser. En annan kropp, halvt liggandes, blottade sin lem i ett slakt patetiskt tillstånd, och ena handen pressades mot dess mun och den andra höll ett fast grepp runt dess hals. Framför var och en stod ett staffli innehållandes ett pappersark.
     Alla i sin egen unika ställning. Alla i sin egen unika död.
     En plötslig kall vind fick kvinnan att stelna till. Hon tittade upp mot taket – fast ögonen stirrade långt bortom, penetrerade det utan bestämt mål. Hon verkade lyssna, snarare än att iaktta. En ihärdig tystnad föll i någon minut, i hennes blanka, kritvita ansikte, med vått vilt hår ostrukturerat hängandes, skymtade man en resolut blick, en beslutsam blick. Ett kall. Hon nickade och sade med en viskning: ”Ja, självklart. Jag ska utföra din kamp, din rättfärdiga strid. Jag är vapnet som utför dina dåd. Jag ska.”
     Med dessa ord vände hon sig om och ryckte fram mot dörren. De tända ljusen fladdrade till av en osynlig vind medan hon stängde dörren efter sig. Utanför, i den oupplysta lägenheten, spatserade hon fram utan problem, förlöjligade mörkrets makt. Utan varken ytterjacka eller skor försvann hon ut ur lägenheten, nerför trapporna och ut ur hyreshuset – ut i natten, ut till det välkomnande mörkret. Hennes ögon gick inte att urskilja, de var svarta som natten. Och hon log.

***

Kommissarie Möllersten var på väg hem från den lokala puben i det lilla samhället Lugnet. Tanken på att det hette Lugnet fick honom att hånskratta. Här var det långt ifrån lugnt, räknat de senaste månaderna. Hans salongsberusade tillstånd fick honom att skratta mot månen, i ett löjeväckande försök att bespotta den. Fast i själv verket var det han själv som hånades. I de dryga trettio var han en ung kommissarie, med ett stiligt anlete, fast inatt såg han utan att överdriva femton år äldre. Och det var inte bara för hans skabbiga utseende orsakat av okontrollerat drickande, utan även försvinnandena av diverse människor, känslan av inte duga till som hade tärt hans kropp den senaste tiden, och som starkast visades i hans nötta ansikte.
     Med så många försvinnande – nio stycken inom loppet av tre månader – i ett sådant litet samhälle – dryga tjugotusen invånare (och detta var i kommunen) – fick han sin beskärda del av skändandet från högre instans. Att han skulle bo just här! Som kommissarie arbetade han och basade över ett relativt stort distrikt, men han hade valt att bo kvar i sin hemort även efter sin befordran. Lyckligtvis hade det inte läckt ut i några större proportioner till allmänheten – med det menat de lokala tidningarna. Det skulle vara en katastrof, en lynchning utan dess like!
     Det fanns inga konkreta bevis mot förövaren, inte några abstrakta heller för den delen (vad det nu kunde vara). De kunde bara vänta ut gärningsmannen (om det nu var en och samma), att denne skulle begå ett misstag. Vilket än så länge inte hade inträffat, tillvägagångssättet hade varit klanderfritt, utan spår.
     Denna natt var han på humör för att promenera, Lugnet var ju inte så stort. Idag kanske var hans turdag, kanske han rent av skulle stappla rakt in i ett pågående mord (tekniskt sett fanns det inga bevis på mord, men vad skulle annars vara troligt?), mitt i förövarens tionde gärning. Ironin i detta slog honom kraftfullt, och han skrattade rakt ut ännu en gång. Likheten med en vargs ylande mot månen var slående, och likaså skrattretande.
     Han fortsatte. 

***

Kortdistansloppet hade påbörjats. Det var dock inget rekordförsök på gång, Belinda hasade sig fram längs den smala stigen. Det lilla månljus som trängde sig fram bland de tätbevuxna trädgrenarna stjälpte mer än det hjälpte – förrädiska skuggor bildades, som hon gång på gång trodde tillhörde en levande varelse. Varje gång gick hon bet. Hennes fantasi spelade henne ett grymt och utan tillstymmelse till humoristiskt spratt.
     Det var tyst så när som på de viskande lövens gåtfulla sång. Enstaka prassel från tuvor och nedfallna grenar prydde den som enskilda, och ibland ostrukturerade, soloslingor.
     Halva dungen var avvarad när hon plötsligt stannade till. Snett till höger framför henne rörde sig en skugga. Likheten med de förra, icke fientliga, skuggorna var påfallande, men med ett undantag: denna gång hade även skuggan frambringat ett omotiverad solo till lövens komposition. Det var bara för en bråkdel av en sekund, men hon var övertygad över att hon hade urskiljt det. I sin ivriga rädsla höll hon andan för att kunna ha sina sinnen alerta. Nu var det tyst som döden – som om det hastigt hade blivit vindstilla och löven hade avslutat sitt alster.
     Skuggan fanns kvar, men den var nu orörlig, visade inga tecken på att vara levande. Belinda vågade sig inte vidare, och hon hade inga tankar på att undersöka skuggan närmare. Skulle hon våga fråga om det var någon där? Sekunder blev till en minut. Som blev till flera minuter. Efter fem minuter (tämligen långa fem minuter!) hade skuggan fortfarande inte rört på sig, och än mindre gjort några fler ljud ifrån sig. Var det bara inbillning? Hennes alltför livliga fantasi som återigen lekte med henne? I hennes vettskrämda tankar lyckades denna förklaring på något sätt slå sig fram för att gro sig fast.
     En smygande kramp letade sig uppför benet på grund av dess alldeles för långa ställning med musklerna spända. Hon tog en sista blick mot skuggan och med full uppmärksamhet letade hon efter tecken på liv. Det fanns inga. Detta fick henne att ta sitt beslut.
     Med mindre stadiga steg fortsatte hon sin färd hemåt, och hon släppte skuggan med blicken. Och till slut även med tankarna.
     Så hon missade då den flyttade på sig, om än bara flyktigt – till lövens komponerade dödschanson.

***

”Jag är snart där. Jag känner det på mig, du visar mig vägen. Du är min vägledare, och jag är din rättvisa.” Med dessa ord svängde hon, som om hon svävade, in på den mindre sidogatan, vilken letade sig fram till en snäv stig, bepansrad med tätt växande träd på båda sidor.
     Hon log, och en svettdroppe rann ned för hennes kalla kinder, bleka till tonen. I mungipan glimmade en tand, vit som den fallande snön en decembernatt. Det fuktiga håret skymde hennes ögon då det fångades upp av den lätta vinden.
     Belysningen avtog ju längre hon färdades längs vägen, och när hon var framme vid dungens mynning var den för länge sedan borta.
     ”Nu är det nära. Med styrkan du ger mig kommer jag att lyckas.” Hon var som i trans när hon yttrade dessa ord, hennes ögon var slutna och huvudet nedböjt – som i bön.
     Sedan stegade hon in i mörkret utan tvekan, utan att föra ljud med sig. Som om hon gled. 

***

Möllersten vinglade förbi Statoil-macken, vilken var sista anhalten innan centrum kom till ända. Det var visserligen inte en allt för stor avvikelse av omgivning, då centrum i detta lilla samhälle tämligen var litet.
     Hans destination denna natt var okänd, han levde på hoppet och slumpen. Skulle de rädda honom ifrån förödmjukelse? Med stapplande steg tog han sig mot de yttre bostadsområdena, och svängde in på en mindre sidogata.
     Det absurda med försvinnandena de senaste månaderna var vilka offren var. De flesta var välkända profiler, både män och kvinnor, i det lilla samhället Lugnet, och då främst hos polismyndigheterna. En dömd kvinnomisshandlare, någon misstänkt våldtäktsman, någon langare och en faktiskt åtalad för mord – men frikänd på grund av för lite bevis. Utöver dessa ett par okända människor (för polisregistret).
     I en storstad, som Göteborg fem mil längre söderut, skulle dessa försvinnanden gå obemärkt förbi, en uppgörelse i den undre världen, troligtvis, men i Lugnet, känner alla varandra, och därför uppmärksammas även de värsta slöddren. Och när samhället ligger så pass nära Göteborg som det gör finns det tyvärr en del sådana här; en bit över rikssnittet.
     Gatlyktorna som pyntade den lilla gånggatan avtog ju längre han färdades bort från vägen och de få husen. 

***

Belinda synade passagen ut ur denna mörkrets boning. Öppningen var bara tio meter bort, ett par ynka steg innan hon var ute och återigen fick vandra under månens sken, och senare gatlyktorna som skulle lysa upp den avslutande färden hem. Det kändes nästan som att gå under dagtid då självsäkerheten tog ett fast grepp om henne. Snabbt ökade hon stegen samtidigt som hennes uppmärksamhet och försiktighet avtog.
     Detta var ödesdigert.
     Ut ur de sista återstående skuggorna, från en av de många buskar som fyllde de få hål mellan de tätt växande träden, störtade en skepnad fram mot henne i en hiskelig fart. Utan att hinna reagera var skepnaden över henne och Belinda blev hänsynslöst nertryckt mot det daggvåta gräset. När hon något sånär fick tillbaka verklighetsbefattningen hörde hon en röst spotta henne i örat: ”Rör dig för helvete inte! Och om du får för dig att skrika kommer det att bli det sista du yttrar. Jag skär halsen av dig.” Kall metall pressades mot hennes struphuvud. ”Inte ett ljud!”
     I ren skräck sökte Belinda skydd i apatin, vilket gav förövaren fritt spelrum och han kunde obehindrat utforska hennes kropp – innanför hennes topp och bh, innanför hennes byxor och trosor – hennes mest intima delar blev smädade av smutsigt maktmissbrukande händer. De för dagen nyinköpta kläderna blev djuriskt sönderslitna och utan någon eftertanke slängda långt ifrån henne. Hon låg nu naken under honom, hennes fysiska kropp. Själv var hon långt borta, förlorad i dimman kallad letargi. Ironin var fulländad – skådespelet tog plats vid dungens mynning med det efterlängtade ljuset dels från månen men också från de närstående gatlyktorna, som ledde vägen till det närliggande bostadsområdet där hennes trygga hem var belägrat – och spottade henne rakt i ansiktet.
     Bortkopplad förnam hon inte när hans lem forcerade hennes tilltäppta sköte, spräckte hennes hud och skändade hennes själ. Inte heller uppfattade hon hans djuriska stönande som ackompanjerade vindens vinande begravningsmarsch.
     En skugga föll över dem, oskönjbar för Belinda. 

***

Mörkret för henne var ljuset, och hon färdades utan några som helst problem längs den smala och gropiga stigen. Halvvägs in i trädens rike fick hon vittring – den välkända doften av förtappad själ slog emot henne likt en bulldozer och varje åder, från den väldiga aortan till den minsta av kapillärer, fylldes av närvaro och skrek efter släckande av törst. Hon tillät sig att stanna till för en spets av en sekund för att suga in den gudomliga aromen, sedan dök hon snabbt iväg. Men hennes närvaro var dold.
     Vällukten bet sig nu fast i hennes kropp, som gapade efter dess släckande effekt, och hon kunde nu se sitt mål, tidigare än någon annan kunnat. Mörkret var hennes ljus. Den smutsiga masken låg och kråmade sig över sitt oskyldiga offer – en ung kvinna. Kroppen exploderade av begär, skrek av hunger.
     ”Ske din vilja. Jag ska vara din utsträckta hand, din högra hand – rättvisans hand.” Orden mässades fram när hon tog ett gigantiskt kliv, som ett hopp tillhörande ett djur, och slängde sig mot förövaren. Som ett rovdjur klamrade hon sig fast vid hans rygg – han kunde bara åstadkomma ett avbrutet stön av överraskning – och begravde tänderna djupt i hans hals, placerad över den högra senan. I samma moment slet hon brutalt bort honom från Belinda och slungade både honom och sig själv ett par meter därifrån.
     Gång efter gång tuggade hon på halsen, trasade sönder den allt mer för varje tillfälle. Dock skymtades inget blod, förutom ett par droppar som rann utefter hennes mungipor. Lyssnade man noggrant kunde man urskilja ett slurpande, som om någon drack ur ett sugrör.
     Ögonen glimmade, dock av ett sken av mörker när hon malde sönder halsen, utan att spilla en droppe blod. Efter sista tuggan drog hon långsamt bort huvudet samtidigt som ett mättande välbehag spred sig i kroppen, ven till artär och tillbaka. För ett ögonblick stirrade hon desorienterat upp mot den becksvarta himlen, för att sedan vakna ur sin trans genom att säga: ”Din vilja är skedd, herre. Jag har tjänat dig.” Ett par sekunders tystnad förflöt när hennes blick flackade, som om hon skämdes, innan hon fortsatte: ”Tack för att du mättade mig.” Orden darrades fram. Sekunder därefter kastade hon vilt ner kroppen på marken.
     Hon tog sig fram till Belinda som fortfarande låg kvar på den nerkylda marken, oförmögen att röra sig, fastnad i chock. Försiktigt böjde hon sig över henne och hennes blottade kropp, vilken skakade med små spasmiska rörelser. Daggen hade börjat bildas på den gräs- och lövbeklädda ytan, vilket fick hennes hand att fuktas. Kylan uppmärksammades dock inte då hennes kroppstemperatur sedan en längre tid tillbaka hade förkastat sig långt under den normala.
     Hon lade sin kind mot Belindas med munnen riktad mot halsen. Ett djupt andetag och ett gediget luktande hördes från henne innan hon öppnade munnen. Tänderna blottades.
     ”Det kommer att ordna sig”, viskades från hennes gap. ”Han kan inte skada längre. Han kan inte skada någon längre.”
     Ett visst gensvar kunde skymtas i Belindas ögon, men chocktillståndet var för kraftigt för att hon skulle kunna förstå fullt ut. Hon var fortfarande mil från verkligheten.
     Tjugo meter bort, bakom en björk, hördes en kvist brytas. Sedan skönjdes djupa försök till koncentrerade andetag. Det var dags. Hon lyfte snabbt från Belinda och ven fram till den döde förövarens kropp på ett ögonblick innan en röst hördes: ”Stanna! Polis!” Orden var otydliga, liksom sluddrades fram, sega och smått paniska.
     Utan att ta någon notis av uppmanandet greppade hon tag i kroppen och slängde den över axeln, som om den vore en plastdocka. Så gott som i samma rörelse skenade hon iväg ut ur dungen, och försvann bort. 

***

Möllerstens reaktionsförmåga var inte på topp denna afton, vilket ledde till att han inte hann lyfta tjänsterevolvern, än mindre osäkra den, för att kunna få stopp på mördaren. Figuren slängde upp den döde över axeln och försvann ut ur dungen innan han hade fått ordning på sina lemmar och deras tilltagande.
     Det var något som inte stämde. Mördarens kropp var till synes späd (och Möllersten hade lagt sina ögon på otaliga ryggtavlor under sin yrkeskarriär för att vara säker på sin sak), men ändå behandlade den liket som om det vore en trasdocka. Den enda vettiga förklaringen Möllersten kunde komma med var att alkoholen hade ett alldeles för starkt grepp om honom, och spelade honom ett vedervärdigt spratt.
     Ur dimman uppfattade han ett stönande vilket fick honom att tillräckligt vakna upp ur sin oförmåga att handla. Framför honom, precis innanför dungens mynning såg han en kropp ligga, till synes orörlig, men med tanke på stönandet torde den vara levande. Detta fick honom att skynda sig fram, om än inte utan problem då mörkret tillsammans med den förbaskade alkoholen (varför skulle han dricka just idag?) fick honom att snubbla till ett antal gånger. Tanken att lyckas få tag på Lugnets pesthärd ikväll ven inom honom på väg fram till kroppen. Denna tanke fick honom att ta ett ödesdigert beslut.
     När han hukade ner bredvid kroppen tillhörande en ung kvinna, kände han efter pulsen både vid hals och handled. Den slog regelbundet utan några problem. Och när han snabbt gick över hennes nakna kropp utan att finna några sår eller utbuktanden efter brutna ben, och inget blod fanns att finna, samtidigt som hon andades regelbundet sade han till henne: ”Allt kommer bli bra. Ligg bara kvar här. Jag kommer snart.”
     Med dessa ord lämnade han henne kvar nerkyld på höstmarken utan tanke att skyla hennes kropp från den bitande kölden och gav sig av efter mördaren.
     Han kan inte ha hunnit långt. Inte med liket på släp. Jag hinner ifatt. Det har på sin höjd gått ett par minuter, tänkte Möllersten när han slängde sig ut ur dungen. 

***

 Tankar oklara. Diffusa minnesbilder. Svävande. Följer ljuset, ut ur mörkret. Korta frekvenser penetrerar minnesbanken, slår sig fram, förpestar hornhinnan. Parkerar. Ser – finns där. Blundar – finns där. Blinkar frenetiskt – finns där. Orubbliga.
     Det är min botgöring, tänkte hon då hon seglade fram likt en vålnad klockan tre på natten – demonernas timma – skridandes mot lägenheten som hon en gång hade kallat sitt hem, men som nu var en hållplats på väg mot syndabot. Det ambivalenta leverne och de tvehågsna handlingar som hade genomsyrat hennes liv skulle raderas ut, den rättmätiga vägen skulle stakas ut i deras ställe. Samtidigt hade hon detta kluvna liv att tacka för att hon fick tillfället, chansen, välsignelsen, att finna vägen.
     Liket dinglade försiktigt över hennes axel när hon skred vidare, under månens beskydd. 

***

 Utan vidare tankar rusade Möllersten fram på den smala mörkbelagda gatan som ledde ut från dungen. Hjärtats slag matchade inte hans ansträngning, och inte heller hans skenande puls. Upprymdheten av att äntligen kunna lösa det olösbara fallet ökade hans hjärtverksamhet och blodet pumpades med ett rasande tempo runt i hans kropp. Alkoholens verkan var som bortblåst, det var nästan som om hans sinnen var på sin yttersta spets, snudd till det omöjliga.
     Vid slutet, hundra meter bort, av den ensliga gatan, där bebyggelsen tog vid i form av ett område av hyreshus i tre våningar med tre trappuppgångar i varje hus, skymtade han förövaren. Nästa sekund var den borta. Det såg faktiskt ut som om förövaren svävade bort. Något Möllersten dock viftade bort som en alkoholens nyck. Men denna korta sekund räckte för att han skulle kunna ta upp jakten på allvar. Utan tvekan stormade han vidare. Ett hundrameterslopp han avverkade på otroliga tretton sekunder.
     Inne i bostadsområdet störtade han fram mot förövarens senaste tillhåll: uppåt höger på en gångbana som gick parallellt med hyreshusens ingångar. Ett välkomnande smekande ljus strålade från gatubelysningen, vilket tryckte undan månens badande mystik. Vindens komposition förstärktes i hans hastighet, domedagstakter kunde skönjas i bakgrundsbruset av en storartad symfoni.
     Till en början var brottslingen utom synhåll, vilket inte fick Möllersten att förlora hoppet och sakta ner farten. Reaktionen blev den motsatta – han ökade. Hans kropp arbetade som om han inte styrde den, som en maskin; en maskin utan avbrott. En evighetsmaskin. En löjlig tanke for förbi: Duracellkaninen på tv som bara går och går, när alla andra har stannat. Han är den kaninen, fullproppad med duracellbatterier.
     En korsning uppenbarades sig och Möllersten kunde inget annat göra än att stanna upp för att kunna få upp vittringen igen. Jakten hade pågått i blindo de sista metrarna, och hjärtats snabba slag hade nu fått en mer naturlig förklaring: han var utmattad. Fastän han stannade upp avstannade inte vinden utan ett vindkast till vänster i korsningen drog till sig hans uppmärksamhet. Den slet tag i trädgrenarna tillhörande en pil som bankade på ett fyrdelat fönster som prydde ett grådaskigt hus, vilket smalt in i de intilliggande hyreshusen samtidigt som det var malplacerat som det enda hyreshus i området med en trappuppgång.
     I fönstret, vars ruta trädgrenarna komponerade sin kakofoni, avbildades en skuggfigur. En figur som såg ut att bära på något, onekligen likt en människokropp, på axeln. Det måste bara vara han! tänkte Möllersten, och satte fart mot huset utan någon som helst tvekan, med klappande hjärta och frenetiska steg. 

***

Det dova rummet, det dystra ljuset och den oinskränkta tystnaden filtrerade den ogenomträngliga död som fyllde utrymmet. Vid första anblicken ett museum med groteska konstverk, realistiska fast på något sätt diffusa, artificiella. Tillbaka till en svunnen tid då tortyr var välkomnad och ett högt aktningsfullt redskap för rättvisa. Stearinljusen fulländade teatern, samt det robusta ekbordet. Dock visste hon bättre. Cirkeln var sluten. Den tionde och sista platsen var besatt. Naken och upphängd så att han vid första ögonkastet såg ut att utföra ett styrkepass i form av armböjningar. Men när man synade den närmare kunde man se lemmen i erigerat tillstånd – skapad av en tunn tråd fastsatt i golvet – och förstod att en våldtäkt var i pågående, då händerna var i ett strypgrepp.
     Ett staffli ställdes fram. Och vid ekbordet skrev hon på ett ark, med bläck skrämmande likt blod: Genom mig talar Hans vrede. Öga för öga, tand för tand – ett evigt straff, i flammorna.
     Arket placerades på staffliet. Från de minutiöst nedklottrade bokstäverna rann bläcket ner över arket likt öppna sår. Hon trevade sig fram till mitten av cirkeln. Benens styrka, som i vanliga fall var högt över de mest kraftfulla mänskliga ben, förmådde knappast bära henne. Känslan av att hjärtat, som nuförtiden var stillastående, galopperade innanför bröstet var övervältande. I det abstrusa ljuset och den penetrerande tystnaden föll hon ihop. Kunde det vara så? Skulle detta bli slutet och början? Det gamla livet som återigen blir nytt? Är jag skonad? En spiral av tankar virvlade runt och bortom, mörknade och försvann till bristandet av en dörr.

***

Utan pardon, eller för den delen, försiktighet sparkade Möllersten in dörren utan att egentligen veta ifall det var rätt lägenhet, person eller helt enkelt säkert att ta sig in (kan det vara en svit av alkoholen?).
     Hallen var mörklagd, och skulle inte hans ögon varit inställda på mörkerseende skulle han ha snubblat på skor och kläder som låg omkullkastade på golvet. Istället kunde han smidigt ta sig förbi dem ohörd och faktiskt obemärkt (dock borde insparkandet av dörren redan ha avslöjat hans närvaro). Han fortsatte längs hallen då han kom in i ett sovrum. Efter en snabb genomsökning slog han fast vid att detta var rummet han hade sett siluetten i. Pilen utanför hamrade fortfarande ostrukturerat mot det fyrdelade fönstret. Han kunde inte undvika att tänka att det åstadkom en melodi passande en rysare. Klassikern ”Poltergeist” ven förbi, och då scenen där trädet utanför den otursföljda Carol Annes fönster – spelad av den mytomspunna Heather O´Rourke (som tragiskt miste sitt liv under inspelningen av trilogins sista del) – som efter otaliga knackningar mot rutan fick liv av osaliga andar och krossade fönstret för att ta med sig henne och hennes bror till andra sidan.
     I det lilla sken som letade sig in i det karga rummet åskådliggjordes en obäddad säng mittemot honom, i övrigt var rummet omöblerat. Mörka konturer kunde skymtas utspritt över golvet, mörka diffusa fläckar. Möllersten knäböjde framför ett par av dem och fick sin föraning besannad – färskt blod med sin distinkta järndoft prydde parkettgolvet. Jag är så nära! Under bröstet genomled hjärtat ett maratonlopp och ivern att äntligen se ett slut på detta pinsamma fall fick hans kropp att darra, hans händer var som på en mycket gammal man, en gammal man som dessutom hade en släng av Parkinsons.
     Någon minut fick gå åt till att samla sig, att skapa det lugn som är nödvändigt för att handla professionellt. Jag får fan inte sjabbla till detta, ekade inuti hans huvud.
     En dov duns fick honom att återgå till verkligheten, och likaså professionaliteten. Uppmärksamheten riktades mot den smala dörren som vette mittemot fönstret. Den stod på glänt. Dovt ljus tryckte sig ut från den centimeterstora glipan. Där inne fanns slutet. Slutet och svaret på månaders desperata obesvarade frågor. Möllersten log (om än snudd på ett paniskt leende) när han trevade sig fram mot dörren. Hjärtat var inne på stadion, och slutfasen på det långa maratonloppet nalkades; spurten – ett febrilt dunkande pumpade kaotiskt ut blod i omlopp. Den mirakulösa människokroppen hade lyckats att bryta ned all den alkohol som hade konsumerats under kvällen. Möllerstens alla sinnen var på högspänning; en nål som föll skulle han uppfatta, en rörelse ute i periferin skulle hans syn sluka, en förändring i doftmönstret skulle få hans näsa förnimma.
     Ett andetag.
     Dörren slogs upp. Han rusade in. Vapnet låg stadigt i hans hand. Han ropade: ”Polis! Rör er inte!”
     Ingen rörde sig. Inte någon av de tio skepnaderna rörde på sig. I stearinljusens (de få som fortfarande brann) dämpade ljus kunde han inte urskilja ifall de var levande eller döda, ifall de var mänskliga eller statyer, men de skapade en cirkels geometriska perfektion; av tio stycken konturer, den ena inte den andra lik. Hans avvaktande steg tog honom långsamt de dryga två meterna fram till skapelsen, med svetten lackande och andan hållen. Han stannade abrupt av och sänkte vapnet, hans ögon naglade sig fast vid, efter den första anblicken, konstverken, men när det gick upp för honom vad det var kunde han inte förmå sig att andas igen. Det ryckte i bröstet, och huden började vitna när han till slut klarade av att dra ner det åtråvärda syret i lungorna, bara för att genast få andnöd igen när han kastade upp vad han hade kvar i magen. Dock utan att släppa blicken på cirkelns samling.
     Livlösa blickar penetrerade hans blick och etsade sig fast i hans minnesbank; för alltid. 

***

Den vandrade längs hennes kropp, hennes bara kropp, kölden – den bitande. Belindas ögon var slutna, hennes andetag mikroskopiska. Höstvindar rev och fräste hennes hud, vilket fick miljontals av knölar att bepansra den. Det toviga håret pressades som istappar mot marken.
     Vad hon var och vad som hade hänt hade förträngts, våldsamt hade händelseförlopp och verklighet förpassats djupt ner i hennes undermedvetna – där slängd på en kal ö omringad av ett oändligt hav i en mörk kall nyans. Vid horisonten mötte det en becksvart himmel, som smalt samman med vattnet och skapade ett evigt mörker. Inga stjärnor, ingen måne.
     Skakningar tilltog, färgen vitnade, skakningar avtog.
     Luft immade långsamt upp från hennes blånade läppar. Korta. Minimala. Andetag. 

***

Prasslande blad och spelande vass väcker henne medan solens strålar kittlar hennes ögon. Intill porlar friskt sjungande vatten och vinden stryker hennes kinder, samtidigt som några enstaka fåglar förvandlar vattnets sång till en duett. Det är morgon. Något som hon inte har fått uppleva på så länge. Ljuset som reflekterar färgers lekande spel, klara och skarpa, tydliga och mjuka. Morgonens magiska välkomnande värme.
     Tårar faller långsamt ner för hennes kinder, och byggts snabbt upp till en rinnande rännil. En utomstående skulle inte förstå. Det är tårar av glädje, lyckliga tårar – tårar vilka faller av frihetens förlöpande kraft.
     Fri.
     Hon smakar på ordet, läppjar känslan. Snabbt bryts denna försiktighet ut till febrilt tuggande och frossande, friheten avnjutes aptitligt till fullo. Hon är fri!
     ”Tack så mycket. Snälla du. Tack så mycket.” Ansikte och händer sträcks upp mot skyns helande sken när hon uttalar dessa ord, med tårar flödande. Var hon är, eller hur hon har kommit dit har hon ingen aning om, och faktiskt kunde hon inte bry sig mindre om sådana petitesser. Men hon minns ett namn. Sandra. Ett bortfallet, och likaså bortglömt, men välkänt namn.
     Det är hennes namn. 

27 juni 2006 – 9 januari 2007

 
//Jonas
Kommentera inlägget här: