erikssonjonas.blogg.se

Vi hoppar raskt fram till del 4. Snart kan det även komma upp texten till min nya låt, så att ni kan spekulera kring hur den skull ekunna låta. Men tills dess får vi åtnjuta del 4 av

 

 

Det ömmar i bakhuvudet när han disorienterat försöker få klarhet i var han befinner sig. Synen vill inte riktigt än stå honom bi - det är mest en suddig och mörk dimma han möter när han ser sig omkring. Minnet från drömmen han så hastigt rycktes ur är knapp. Vad han minns är dock att det på något sätt var hans förflutna som gjorde sig påmind, på ett mycket obehagligt vis. Det enda med visshet han kommer ihåg är en välbekant doft, vilken han snabbt skakar av sig i sina försök att orientera sig.

     Han ligger på ett golv, gjort av trä, och av hans värk i kroppen att döma bör han ha legat där en bra stund. Det enda han uppfattar i ljudväg är hans egna rosslande andetag, samt tafatta rörelser. Lyckligtvis är han inte bunden i varken armar eller ben, vilket man skulle kunnat förvänta sig - speciellt ifall man har sett filmer där kidnappning är en av ingredienserna. Men detta är ingen film, det är den brutala verkligheten.

     Eftersom ögonen vänjer sig vid mörkret finns det en ljuskällan någonstans - kanske en dörr? Ett fönster? Medan han sätter sig upp (vilket är det han mäktar med just för tillfället, då värken i huvud och kropp gör honom vilsen) ser han sig omkring. Rummet han befinner sig i är inte stort. Kan det mäta tre gånger tre meter? Det känns i alla fall kvadratiskt. Mycket riktigt finns det ett fönster till höger om honom. Utanför skiner mörkret, dock inte totalt då hans mörkerseende fortfarande är under förbättring. Han vågar nu ställa sig upp, då både syn och kropp har börjat arbeta tillsammans med honom, och sömndruckenheten är som bortblåst. 

     Stegen tar honom till fönstret, istället för dörren som han får syn på till vänster, i hopp om att kunna få någon rätsida på vad som har hänt (dessutom har han en känsla ilande i kroppen - ett eko från drömmen - att han ska hålla sig borta från dörren). Vem har slagit honom? Och varför? 

     Utanför ser han i stort sett ingenting. Siluetter av träd kan skymtas, men inget mer. Han synar kanterna av fönstret för att hitta låsanordningen. Känslan att han ska ta sig ut den här vägen istället för dörren gror sig allt starkare. Handtaget sitter till vänster vilket ger honom större hopp om att kunna ta sig ut obemärkt då fönstret troligtvis öppnas horisontellt. Just som han ska vrida om rycker han till av en röst bakom honom: "Det där tjänar ingenting till."

     Han vänder sig så snabbt om så att han slår vänstra armbågen i fönstret. Ljudet det avger avslöjar att fönstret inte är av vanligt glas. Detta är något mycket kraftigare. Pansarglas är ett ord som dyker upp i huvudet. Han försöker lokalisera vart rösten kom ifrån utan att lyckas. Ingen, och faktiskt ingenting, syns till. Rummet är kalt. Inget på väggarna, inget på golvet.

     Rösten uppenbarar sig igen: "Jag har förstått av Nina att du heter Jesper. Jag - vi - hade inte väntat oss något besök idag. Egentligen väntar vi aldrig oss besök. Så tala om att vi blev överraskade när du ringde på."

     På något sätt låter rösten syntetisk, som om den kom från en telefon eller något liknande. Då går det upp för honom. Han är instängd. Inlåst. Utanför talar någon (den som slog honom medvetslös?) genom en porttelefon av något slag. Panikartat vänder han sig om och försöker öppna fönstret. Lönlöst. Handtaget rör sig inte en millimeter. 

     "Jag sa ju att det inte tjänade något till. Givetvis är fönstret låst, precis som dörren. Känn dig fri att testa ifall du inte tror mig." Jesper kan höra hur personen ler, hånfullt vid den sista meningen. Utan att tänka sig för slår han knytnäven mot rutan, i tron att kunna slå sönder den. Andetagen blir intensivare och okontrollerade. Det enda han åsamkar är smärta - inte utav, vad man skulle kunna tro, sår gjorda av glasskärvor. Utan en ömmande smärta, som av en kollision. Det kunde lika gärna varit en vägg han slog mot. Bakom honom hör han ett häcklande.

     "Jag skulle spara på smärtan om jag var du. Kommer så småningom bli gott om den varan. Givetvis är rutan av  laminerat glas; med laminering av ionplast. Det tål både kulor och slag med yxa. Du kan ju slå dig själv blodig ifall du vill men jag skulle som sagt undvika det. Smärta kommer du att få uppleva ändå vad tiden lider." 

     Jespers intensiva andetag upphör för flera sekunder när han försöker begripa vad det är han hör. Med steg, till synes utan mål, stapplar han fram till dörren. Väl framme förmår han bara vila händerna mot stålet. Missmodet smyger sig på honom.

     "Mata ett slag", uppmanar rösten honom. "Mata ett slag ifall du vill riskera en bruten handled." Rösten skrockar.

     Personen måste se mig, tänker Jesper. Han vet att jag står framför dörren. Det måste finnas en kamera någonstans i rummet. Han synar rummet från golv till tak. Dock är det för mörkt för att kunna se något mer än diffusa skuggor. Hopplösheten tar nu ett stadigt tag om honom och han faller ner på golvet framför dörren.

     "Jag skulle försöka sova ett tag ifall jag var du. Sköter du dig kanske vi kan ordna något bekvämare. Om ett tag. Men jag råder dig till att sova. Mörker kan få det starkaste sinnet att ge vika, att tappa verklighetsuppfattningen. Något jag vet att du kommer att behöva ha kvar framöver." Några sekunders förtegenhet, sedan: "Godnatt nu, Jesper."

     Tystnaden återkommer. Samma ekande tystnad han förnam första gången han ringde på detta skräckens hus. Skräckens hus. Vilket skämt! Det låter som titeln på en dålig b-skräckis. Han ger ifrån sig ett motbjudande skratt.

     Tyvärrr är det inget skämt.

     Han är i allra högsta grad här. Inlåst. Instängd. Varför han inte är bunden går nu upp för honom.

     Det är omöjligt att rymma. Rummet är designat för att inte kunna ta sig in i.

     Eller ut ur?

     Med omtumlande tankar faller han till slut in i en orolig sömn, lutandes mot ståldörren.

     En orolig men lyckligtvis sömnlös sömn.

 

Fortsättning följer...

 

//Jonas