erikssonjonas.blogg.se

Nu hoppar vi raskt in i del fem!

 

 

Jesper vaknar med en dunkande huvudvärk - ett resultat av få timmars orolig sömn, stress och ömmande huvud. Han kan inte avgöra hur mycket klockan är - det lilla rummet han är inlåst i saknar klocka. Dessutom är han inget vidare fan av att bära egen klocka, längre. Båda hans underarmar är täckta med tatueringar, som han inte vill dölja. Dessutom är hans mobil borttagen.

     Att det har blivit dag förstår han när han ser ut genom fönstret - solen gör sig påmind bakom alla välvuxna träd belägna som en stor mur utanför rutan. Inga ljud utifrån når igenom, inte ens när han håller andan och lägger örat mot glaset. Det lilla hopp som finns kvar om att kunna fly ut genom fönstret försvinner abrupt. Han sätter sig på golvet igen med ansiktet begravt i händerna. Förtvivlan tär honom, ändå förmår han sig inte till att gråta. Inte ens att fälla en tår. De är förbrukade från tidigare i hans liv. Finns inga kvar. Trots det är han bedrövad bortom allt förstånd. Detta var inte meningen med resan, långt därifrån. Konstigt är väl inte det. Finns det någon som har, eller har haft, detta som ett mål för sin resa? Med all säkerhet inte. Han skrattar till av de barocka tankegångarna.

     "God morgon." Den metalliska rösten igen. "Det är väl dags för mig att presentera mig, Jesper. Mitt vardagliga namn har jag låtit tyna bort. Jag har nästintill glömt bort det själv. Jag kan inte associera mig till det längre, och därav är det av ingen vikt för dig att veta." Den ekande tystnade gör sig återigen påmnd innan han fortsätter: "Det namn jag förknippar mig med nuförtiden är Smärta. Du kan kalla mig Smärta.

     Strax kommer du att förstå varför."

     En nyckel rasslar i låset på ståldörren. Jesper ställer sig raskt upp, på helspänn - huvudvärken är som bortblåst, kvar finns bara ett omättligt fokus. Hans chans att fly kan uppenbara sig i detta nu.

     Dörren öppnas.

     In genom dörröppningen uppenbarar sig en koloss, en jätte lätt över två meter. Kroppen ser ut som om den är gjord av stål, i dess åtsittande kläder av ett material som ser ut som läder - i mörkaste svart. För ansiktet bär han en mask, även den till synes av läder, ovh även den becksvart. Om inte själva åsynen av denna gigant skrämmer bort Jespers patetiska tankar om att fly sätter det han bär i handen spiken i flyktkistan. Hans ben ger vika av skräck, och han faller ner på golvet. I jättens hand lyfts något som påminner om en flereggad piska. Dess metalliska yta reflekterar det lilla ljus som letar sig in i rummet genom muren av träd. Den metalliska rösten hörs igen:

     "Detta är bara en smakstart av vad som komma ska. Du kommer att minnas denna stund som lycklig, vågar jag påstå, som något vackert. Du gör enklast i att ställa dig på knä med ryggen vänd mot mig." Rösten låter som om den inte kommer ifrån den enorma gestalten framför Jesper, framför allt är den metalliska klangen missanpassad. Vad är det för mask han bär? När han talar syns inga rörelser vid munpartiet. Dock går inte ögonen att missta. I dem ser man att varenda ord är menat.

     Jätten tar två massiva kliv mot honom, vars instinkt snabbt får honom på fötter för att kunna springa bort från den ohyggliga uppenbarelsen. På en bråkdel av en sekund exploderar en obeskrivlig smärta över hans rygg så att han tappar balansen, samtidigt som han skriker ut i plågor, och faller handlöst med huvudet in i en av de kala väggarna. Återigen faller han ner på golvet, en plats han nu är mycket bekant med. Hans t-shirt klibbar mot ryggen, som om något rinner nedför den. Av smärtan att döma är det blod snarare än svett.

     "Jag sa ju åt dig att ställa dig på knä med ryggen mot mig. Det kommer att förenkla detta, och inga fler onödiga missöden behöver inträffa. Och tro mig på mina ord när jag säger att det kommer att underlätta för dig mer än för mig. Mitt råd är nu: ligg kvar där du ligger så är vi snart klara."

     Jesper ligger kvar på golvet, inte för att jätten ber om det utan för att hans kropp är bortdomnad av slaget med piskan och smällen mot väggen. Han sluter ögonen och ligger kvar. Han är redo. En röst ekar inom honom, drömsk: "Anklaga dig själv, ditt svin. Du får fan skylla dig själv!" Med dessa ord låter han det komma, det som komma ska.

     De första slagen avger en smärta inte av denna värld. Något han aldrig har upplevt tidigare. Piskan faller över hans rygg, hans lår och smalben. Inte ens rumpan undkommer de tunga plågande rappen. Några når dessutom hans bakhuvud och åstadkommer bedövande ekande tortyr. Till slut försvinner Jesper från verkligheten, som om han står utanför sig själv samtidigt som rappen matas. Han känner ingenting längre. Han bryr sig inte längre. Han svävar omkring i ett vackert ingenting. Ovetandes. Borta från bekymmer. Borta från ekande hotfulla ord. Borta från olidligt tunga slag.

     Bryskt rycks han ur detta ingenstans när den metalliska rösten tar ton igen: "Du gör rätt i att ligga kvar ett tag. Nina kommer snart med förnödenheter. Njut av tystnaden så länge." Jesper förmår sig inte att öppna ögonen, än mindre att röra på sig. Han svävar i en apati. Det känns som att han ligger i en vattenpöl. Dock är det onekligen ingen pöl av vatten. Uppenbarligen är det en pöl av blod - hans blod.

     Han försvinner bort i doften av tungt, vått järn.

 

 

Fortsättning följer...

 

//Jonas