erikssonjonas.blogg.se

Detta uttryck kom jag först i kontakt med när jag läste boken Drömfångare av Stephen King. Det etsade sig fast. På något sätt beskriver det min sinnesstämning. Det kan låta väldigt pessimistiskt och snudd på deprimerancde, och många som känner mig skulle väl inte beskriva mig på detta sätt. Ändock känner jag att detta uttryck talar för mig. Såpass mycket att jag faktiskt har tatuerat in det:

 

    

 

Men varför tycker jag att det stämmer in på mig? Varför känns det som att orden talar till mig? Jo, det finns flera anledningar.

På jonnet kan man ibland uppleva den här känslan. År ut och år in stöter man på elever som gör samma fel, elever som inte förstår exakt samma saker. Och ändå när jag vet att det är så och försöker ändra på undervisningen så att elever ska lära sig det, till och med påpekar för eleverna att detta är vanliga fel som görs, blir det inte bättre resultat oavsett. Men visst mitt yrke är faktiskt ett väldigt varierande yrke ifall man jämför med många andra. Då man arbetar med människor möter man emellanåt någon som man är av betydelse för, och även ibland möter man någon som berikar ens egna liv. Och det är givetvis en stor bonus.

 

Var jag egentligen stöter på dessa ord, och de gör sig påminda är faktiskt i livet som stort. Jag känner att mitt liv stämmer in på orden vid alldeles för många tillfällen. Kärleken kommer och går och man ramlar tillbaks till ruta ett, och meningen med kärleken känns diffus och långt borta. Man börjar förlika sig med att kärleken och tvåsamheten inte var ämnad för mig. Givetvis har jag kunnat påverka den vid flertalet tillfällen i livet. Och en del av mina val gällande tvåsamheten har gjort att jag har gått miste om flertalet annorlunda framtider. Detta skulle man kunna älta fram och tillbaka, och ge sig själv skulden för frånvarandet av kärlek, men frågan är ifall det är någon mening med det. Vissa filosofer skulle säga att det finns något som är ödet, som verkar i valen man gör. Oavsett vad känns uttrycket alltför påtagligt i mitt kärlekens ekorrhjul.

 

Bortser man från kärleken verkar livet i stort i ett likartat ekorrhjul. Man arbetar, man är ledig, det är helg, man tränar och man umgås. Det känns inte som att man bidrar till något speciellt. De man umgås med lever redan i sin tvåsamhet och därav blir det få spontana avvikningar från det så kallade livets ekorrhjul få. Man går oftast i de samma redan så djupt intrampade fotspåren i sina respektive relationer till människorna omkring sig. Ibland funderar man över hur mycket ens egna fel det är, samtidigt som man funderar över de flyktiga vänskapsrelationer man har haft. Har man där varit för ospontan, för inrutad i sitt egna, eller för bekväm för att ha kunnat bygga dem vidare? Eller kan det ha varit så lätt att de kommande och gående tvåsamheter man har delat i livet har spelat sin roll även i flyktiga vänskapsrelationer. Säkerligen troligt, men troligtvis inte hela sanningen.

 

Ja, ja, nu har man filosoferat vilt utan mål eller mening (mer än att tankar har format ord, som har knappats ner på en blogg).

 

Det är ju ändå en analkande sommar... Kan det vara sommaren med stort S, eller sommaren med s som i same shit different day?

 

//Jonas