Det gör ont
Kategori: Allmänt, personligt
Det gör ont när knoppar brister, sa Karin Boye en gång för länge sedan. Det var sant och är lika sant än idag. Lena PH med hjälp av Orup sa det lite mer lättvindligt: Ont, det gör ont men det går. Det gör ont en liten stund på natten, men inte på dan. Det är verkligen så det är. Ibland gör det mer ont än vid andra tillfällen. Vissa gånger gör det inte alls ont, medan det vid andra tillfällen skär som en sylvass kniv.
Det som gör ont är väl egentligen inte man gick skilda vägar. Utan det som gör ont är som Jon Bon Jovi så tydligt: It's hard, it's hard. It's tearing down my heart. Yeah, it's hard - letting you go. Men även här alltså inte att gå skilda vägar. Utan att det har gåtts skilda vägar och i efterhand byggts upp till ett slags hat, en slags avsky. Jag förstår det inte riktigt. Och skulle jag inte bry mg skulle det faktiskt inte göra något att jag inte förstår. Men jag bryr mig. För det hatet och den avskyn är inte ömsesidig från min sida. Jag vet att jag inte är perfekt. Att jag vid alla tillfällen inte är smidigast. Och att alla handlingar jag gör, om än små, är till gagn för mig själv. Men ligga till grund för ett hat och en avsky? Är jag verkligen en sådan person efter en sådan tid att framkalla sådana känslor?
Jag har för mig att någon sa att alkoholen tar fram sanningen som inte vågas säga. Jag får väl hoppas att det kan ligga en gnutta sanning i det uttalandet, så har jag kvar de ord och samtal kommen ur en drucken mun. De var inga ord av återförening, men det var inga ord av hat eller avsky utan helt tvärtom, men märk väl, inga ord av återförening. De druckna orden kändes bra.
She loves me not, she loves me still. But she'll never love again. Tack för de orden James Hetfield.
//Jonas
