Minnenas musik - del 1
Kategori: Allmänt, Musik, personligt
Hej hopp, det var ett tag sedan sist. Min bloggnovell ligger i stiltje märker ni. Där passar ett ordspråk som står mig nära bra: Vad som helst kan hända. Eller: det är ingen som vet. Således kan en fortsättning komma när an minst anar, alternativ mest anar, eller varför inte, när man inte anar alls!
Dagens inlägg blir en nostalgi i musikens tecken. Jag ska försöka minnas, och delge mina minnen, med hjälp av musiken.
Vi börjar dystert och jobbigt (på så sätt kan det bara bli bättre). Den här låten kommer alltid föra med sig ett mörkt minne: Självmordet på en tjej som inte ens gick ur högstadiet. Denna tjej var en vän till familjen, stod egentligen inte mig så nära, men mamma kände henne och familjen; likaså var hon i samma årskurs som min lillebror. Jag kom till skolan, en måndag efter helgen, på min födelsedag och möttes av en mörk och dyster skola. Beskedet hade nått fram, hon var död. Vi behöver inte gå djupare. När vi hade minnesstund och det finns ett minnesbord med en minnesbok som elever kunde skriva av sig till denna flicka smög jag mig dit för att få vara där själv. Väl där skrev jag en hälsning, med bland annat ord ur denna låt:
Vi lämnar denna tragedi abrupt men lämnar inte riktigt bandet Morgana Lefay. Detta svenska band med Charles Rytkönen på sång (bland annat en deltagare i en kör i körslaget för en massa år sedan) kom jag i kontakt med under en minifestival i Alingsås (av alla ställen!). Jag visste bara att att det skulle vara hårdrock där, men kände egentligen inte till några utav banden. När jag entrade fältet möttes jag av detta bandet och Rytkönen tillrop "Är det ngon kuk i er!?"tätt följt av tonerna till just denna låt (Vilket fick mig att fastna för detta band):
Vi lämnar inte riktigt detta band. Jag följde som sagt dem från, nästintill, deras början till deras slut. Under en period bytte de namn namn till enbart Lefay (det var ett uppbrott med diverse medlemmar som gav upphov till detta), Charles och Morgana Lefays sound fortsäatte under namnen Lefay i ett par skivor innan de kunde ta tillabak sitt gamla namn. Första skivan under det nya namnet har för evigt etsat sig fast hos mig - i form av min första tatuering. De som känne rmig elle rhar sett mig under väl valda tillfällen vet att jag har på höger överarm en tatuering föreställande en ängel. Denna ängel brydde omslaget på deras skiva The seventh seal. Jag gjorde den en söndag hemma hos en då privat tatuerare under fem timmar (exklusive en paus då det bjöds på vegetarisk mat). Ni som har sett mig vet resultatet så här ser originalet ut (dock fick hon måla om den då detaljerna var alldeles för små för henne):
Vi lämnar Charls Rytkönen och Sverige (musikaliskt sett) ett tag och blickar mot England. Under högstadiet växte hårdrocken fram hos mig och tog allt mer plats (innan det var troligtvis Bon Jovi och Poison det hårdaste jag lyssnade till). Detta band, Venom, kom mig väldigt nära under högstadietiden, av flera olika anledningar. En av dem var väl givetvis att det var lite "tufft", samt att det fanns i min klass flera missionare. Nu var det inte så att jag ogillade dem, snarare tvärtom, jag hade väldigt bra kontakt med mina missionarkamrater. Dock ställde jag mig emot religionen som sådan, och försökte visa det som tydligast med att lyssna till Venom. Ändå hängde jag en del i ett andaktsrum som fanns på vår skola (på hur många sådana finns det nu på ett svesnk högstadium?), för att diskutera med dessa kristna. Väldigt sällan höll jag med dem dock, men det var aldrig otrevligt, snarare tvärtom. Till historien hör också att jag under en bildlektion satt och prydde min bildmapp med diverse uppochner-vända kors, satanistiska verser samt 666 då min bildlärare kommenterade med: "Det är väldigt färgglatt". Visserligen mycket rött (blod), gult (eld) och svart (tja, text kanske), men i övrigt ganska fattigt med färger. Tack, Robert. ;)
Nu lämnar vi detat lika abrupt som Morgana Lefay och slår in på låtar som har givit minnen i min egna musikaliska "karriär". Denna låt med ett av Sveriges största band var den första låt jag sjöng samtidigt som jag spelade piano. Turligt nog har jag blivit lite bättre på piano sedan dess. Spelningen i sig var en ganska trevlig tillställning. Det var på ett kristet (!!) café i Vårgårda där jag, min första flickväns bror, och en till vars namn jag har tappat framförde några akustiska låtar på en intim scen. Det uppskattades, och var himla kul. Jag var som mest nervös vid just denna låt, då jag inte hade spelat piano så länge. Till historien hör att när vi gick till cafét skrek en kille (inte alltför intelligent) på mig från andra sidan gatan att jag skulle passa mig (eller något liknande) då han skulle slå mig. Han var tillsammans med ett ex till mig (inte samma ex vars bror jag spelade med). Den historien slutade med att han faktiskt slog till mig över näsan (därav min skeva näsa) vid en fest. För detta fick jag 7180 kr i skadestånd mycket på grund av just det hotet han framförde på andra sidan gatan innan den akustiska spelningen. För med oss då var ett tredje ex till mig (!) som vittnade till min fördel under rättegången och lät enligt domaren mycket trovärdig. Tack för det. Låten som jag spelade piano till var denna:
Även denna låt spelades (fast då på gitarr och exets broder lirade munspel!).
När vi ändå är på min musikaliska "karriär" då det inte innefattar hårdrock har jag just en väldigt oväntade låt i min garderob. Det var under en tid då jag lirade i band med en kompis till min storebror, samt en hashrökande (vad mer tro?) snubbe och en komplett omusikalisk kille under en kort period. Vi hann med en musiktävling i Partille. Var riktigt trevligt, dock gick vi inte vidare. I detta band hade jag en relativt undanskymd roll: jag var basist och bakgrundssångare (fastän jag både sjöng och spelade gitarr bättre än de andra, men ibland måste man offra en del för att vinna andra saker - helt enkelt få lira i band. Dock är bas ett coolt instrument när man väl lär sig det.) En oväntad låt på vår reportoar var denna: (där jag alltså spelade bas och sjöng någon liten rad på):
Vi avslutar denna första del med en låt med flera olika minnen. Ett av dem är från mitt första jobb där jag fick elever att framföra denna med mig på gitarr vid en föreställning på en scen utanför skolan. Har tappat i vilket sammanhang det var men trevligt var det. Jag har en tjejkompis som jag tyvärr har glidit ifrån nu som alltid ville att jag skulle framföra den här låten, då hon tyckte att jag gjorde den väldigt bra. Många festliga tillfällen sjöngs och spelades den. Det kom till och med tårar ifrån henne. Det är alltid roligt och trevligt att beröra folk på sådana här sätt. Tog även med mig låten till ett kristet tonårslägare där jag var ledare(!) Ja, ni hörde rätt, jag var ledare för ett kristet tonårsläger, ateist som jag är. Dock tog det medlemmarna några dagar innan de fick reda på att jag inte var troende. De tog det ganska väl! Ironiskt nog har jag varit i relativt mycket kontakt med den kristna världen med tanke på att jag "framhävde" satanismen under högstadiet. Detta kan förklaras. för det första, med att jag aldrig har varit elle rär satanist, då jag inte tror på religion. För det andra har det med att göra att jag ser till människan och inte i detta fallet religionen, är ju mycket det ateismen går ut på. För det tredje är jag en väldigt odömande person. Denna låt var det i alla fall:
Nu för det räck för denna gång. Skulle annars kunna skriva en roman här, och det är inte meningen. En del två kan komma, som med novellbloggen, när man minst anar det.
Må väl!
//Jonas
