Två STORA har lämnat oss på kort tid
Förhoppningsvis har det inte undgått musikälskare runt om i Sverige att två stora musikikoner och hjältar har lämnat jordelivet, båda på grund av cancer.
Först ut tre dagar före nyår lämnade Ian Fraser "Lemmy" Kilmister oss, fyra dagar efter sin födelsedag. Han blev 70 år gammal.
Igår försvann David Bowie (David Robert Jones) från oss, två dagar efter sin födelsedag. Han blev 69 år gammal.
Min hyllning till dem kommer här i form av de låtar av dem som har betytt mest för mig. Jag startar med Lemmy, frontfigur i Motörhead:
Ace of spades går ju inte att undvika. Det är ju den låten som fick mig att öppna ögen för detta band. Inte så konstigt, då det var den som fanns med på alla samlingsskivor.
Overkill, låten som för mig alltid är förknippad med "Overkill-takten". När jag lirade i band i mina yngre dagar benämdes denna takt med dubbeltramp för "Overkill-takten". Spelade detta komp senast idag!
Den här låten förknippar jag starkt med min senare handbollskarriär, då det var en av låtarna vi hade på vår uppvärmningsskiva. Tung låt, som det inte går att undgå att bli taggad av. Lyssna gärna till studioversionen också.
Den låt som toppar mina minnen med Motörhead är denna enkla och okaraktäristiska låten komponoerad av Lemmy själv. Kund elyssna på den här låten om och om och om igen. Den har tagit mig igenom tuffa tider under en period av mitt liv. Den passar utmärkt som min emotionella hyllning till Lemmy. Må efterlivet behandla dig väl och den respekt du förtjänar.
Det är svårt att forstätta efter en sådan låt, men David Bowie är värd all uppmärksamhet han också. Här kommer min hyllning till honom i form av låtar:
Vi börjar med de låtar som fick upp mina ögon för Bowie. Soundtracket till filmen Labyrinth, med David själv i huvudrollen. Första klippet är studioversionen på en av låtarna, och de två övriga är så som låtarna var i filmen. Älskar den här filmen. Den måste ses!
Space oddity går inte att undvika. Jag hade en kompis en gång i tiden som var mycket inne i Bowie under en period, och framför allt den psykedeliska sidan. Kommer så väl ihåg när han spelade denna för mig. Han kallade sig till och med Major Tompkin på msn!
Den här låten kom jag först i kontakt med via Nirvanas unplugged-skiva (som troligtvis så många andra). Min bror spelade den en del på sitt rum (och kanske sitt band med ovanstående person också?). Sista gången jag kom i kontakt med den var i mitt näst sista band jag spelade i här i Borås. på vår första (av två) spelningar var denna med på reportoaren.
Heroes går ingen förbi. Låten talar för sig själv. Fylld med hopp, och något som man har nynnat på när man själv vill förmedla hopp.
En av de bästa låtarna någonsin skrivits (med en pianotwist) får avsluta med bravur denna hyllning. Må livet bland stjärnorna (Mars?) bli så underbart som en legend som du förtänar.
//Jonas
